Efter att han slutat på tv har Janne Josefsson börjat skriva krönikor i DN. Nu senast handlade den om Hamid Zafar, eller rektor Hamid, som enligt DN:s egen granskning har spridit grov antisemitism och hat mot homosexuella.

Och Janne Josefsson är förvånad och fördömande mot uttalandena och hoppas att Hamid Zafar ska bättra sig.

Så långt är allt bra. Men även i denna text återfinns de insinuanta fördomar och den förgrämda högerilska som har blivit Janne Josefssons nya signum.

Josefsson berättar i sin text om ett möte med Hamid Zafar inför ett avsnitt av uppdrag granskning 2017. Gängkrigen i Rosengård skulle granskas. Mindre än en procent av eleverna i området hade svenska som modersmål. Var fjärde pojke som gick ut skolan hade begått brott efter ”några år”.

”Så såg verkligheten ut i det som går under beteckningen ”det mångkulturella samhället”, skriver Josefsson. ”Och så ser det ut i dag, alltjämt”.

Men det gör det inte. 

Så ser verkligheten ut i ett ojämlikt samhälle, ett segregerat samhälle, ett utsatt samhälle.

Den som vill nå framgång i kampen mot de brott som sker i utsatta områden måste se verkligheten, ojämlikhet, segregation och utsattheten, inte göra sig till talesperson för högerradikalismens mani att sätta likhetstecken mellan brottslighet och etnicitet.

Josefsson är förvånad över rektor Hamids utfall mot homosexuella och judar. Han fördömer antisemitismen och påstår därefter att antisemitismen är mer utbredd än vad ”journalister har vågat skildra”.

Journalister vågar alltså inte säga sanningen, enligt Janne Josefsson.

Även här lyser den moderna högerns fördom som en bjärt skrikande stjärna. Den Donald Trumpska myten att journalister är så påverkade av en styrande norm att de inte vågar skriva sanningen återfinns hos Janne Josefsson.

I sin grövsta form målar anhängare av denna typ av myter upp en fantasivärld där eliten, politiker och journalistkåren sitter i hemliga samtal och bestämmer vad som får skrivas och vad alla ska hålla tyst om. 

Politisk radikalhöger använder ofta denna myt som en förklaringsmodell till varför de inte röner starkare stöd för sin politik.

Möjligtvis kan man prata om att det finns en norm som påverkar journalistiken utifrån vilken bakgrund, vilka uppväxtvillkor och vilka kunskaper den enskilda journalisten har. Vi har till exempel alldeles för få journalister som själva är uppväxta i utsatta områden.

Men det är inte den normen Janne Josefsson menar. Det är myten om journalisters undfallenhet inför en styrande elit.

Journalistiskt mod visades under DN:s granskning av rektor Hamids yttranden. Dessa yttrandena mot judar och homosexuella kan aldrig ha en plats i en anständig värld.

Det är därför lätt att instämma i Janne Josefssons slutkläm, att han hoppas att Hamid Zafar så småningom ska kunna vända sin kraft till någonting som gynnar demokrati och människors lika värde.

Men det fördomsfulla, faktalösa högermuttrandet som numera har letat sig in i Janne Josefssons texter höjer knappast tilliten.

Som nykläckt opinionsjournalist är det i så fall mer renhårigt att öppet deklarera vilket av de borgerliga partierna han företräder.