(Bilden är ett montage)
När elen kom till Visingsö: ”Man trodde att hon var en häxa”
En torsdagskväll i december 1930 hände något som folk både längtat efter och bävat för: Elen kom till Visingsö. Men skulle man våga koppla upp sig? Amerikanen Madame Tingley, som var att tacka för elektrifieringen, var ju enligt somliga en häxa – som skulle hemsöka den som vågade trycka på lysknappen. Idag är elen vardagsmat, men fortfarande har ön bara en elektriker: Markus Edlund.
– Eftersom jag är ensam elektriker här kan jag sällan vara en hel dag på ett jobb. Det blir ofta tre jobb jag måste åka emellan för jag vill ju hjälpa alla, säger han.
När mörkret kommer ser man från kajen i Gränna ser man hur Visingsö hus för hus tänds upp som ett glittrande smycke mitt i Vättern.
Men så har det förstås inte alltid varit.
En Madame Tingley är att tacka.
Låt oss börja en torsdagskväll i december 1930.
– Visingsö var då sista kommun i området att knytas till det svenska belysningsnätet, berättar Cia Hedberg i Visingsö Hembygdsförening.
Hon var hon inte född då – men har hört berättelserna.
– Min farmor berättade att just den dagen avhöll sig min pappas bror Lasse från att gå på utedasset även om han var tvungen. Han skulle hålla sig tills det blev mörkt för att kunna använda sig av den nya belysningen som man fått hemma i Tunnerstad.
Det säger en del om tiden.
Men även om liten Lasse, och en hel del andra öbor, kände det som att det var framtiden som tändes upp när de tryckte på lysknappen var allt inte frid och fröjd.
Elfrågan var central i hela landet, och att lösa den ut till en liten ö var både dyrt och komplicerat.
Redan nio år tidigare, 1921, hade Jönköpings Läns Elekticitetsförening gett ett förslag om att ön skulle få elektricitet, men ingenting hände på många år.
Dyrt, komplicerat och en allmän misstänksamhet mot el hos många öbor brukar anges som förklaring.
Det är där Madame Tingley kommer in.
Hon var en kraftfull amerikanska, hette Katherine i förnamn och var ledare för The Theosophical Society, teosoferna, som bildats i New York.
Hon reste mycket för att sprida sin lära. 1899 besökte hon Visingsö första gången och fascinerades av den lilla ön.
Faktiskt så mycket att hon köpte mark där, och sedan kom tillbaka genom åren och arrangerade en stor internationell fredskongress 1913.
Hon höll föredrag om teosofi på Visingsö Turisthotell, och ett livligt centrum för detta startades senare på ön.
Teosofi!
Några öbor fascinerades, andra förkastade detta. Kyrkan var misstänksam. Vad var detta för religion? Var det ens en religion? Var Madame Tingley egentligen en häxa?
När hon 1929 dog på Kungsgården på Visingsö i sviterna av en bilolycka bjöd teosoferna in till ett möte med rubriken ’För öns elektrifiering intresserade män och kvinnor’.
Katherine Tinglet hade nämligen testamenterat pengar, så teosoferna var beredda att finansiera en satsning på el.
Efter många turer blev det ett ja.
Dödsboet skulle bekosta samtliga yttre låg- och högspänningsledningar som behövdes. Dessa skulle sedan skänkas till den tänkta andelsenergiföreningen som skulle bildas på ön.
Man beräknade att 1 250 andelar skulle behöva tecknas och varje andel skulle kosta 6 kr/år. Till det skulle komma 25 öre/kWh.
En 6 440 meter lång sjökabel (Sveriges längsta då) med 3 300 volts spänning användes. Man trodde att den skulle räcka för all framtid på ön.
Bara sjökabeln kostade 34 500 kr.
När Madame Tingleys dödsbo skänkte svindlande 50 000 kronor var det bara att börja bygga – och då är vi tillbaka till den där decemberkvällen 1930 igen.
Cia Hedberg, som skrivit en bok om Madame Tingley, berättar:
– Farmor berättade att en del Visingsöbor absolut inte vågade ansluta sig, för Madame Tingley var inte att lita på, eftersom hon nog var en häxa som hade andliga gåvor. När man väl tryckte på belysningsknappen trodde man att hon, trots att hon var död, skulle göra så att allt brann upp.
Det sägs också att några reste över till Gränna för att vara på den säkra sidan.
Men vi gissar att liten Lasse där på dasset var nöjd.