Trots pandemin går ett bekant stråk genom den första trevande nyhetsrapporteringen runt den just inledda avtalsrörelsen inom industrin.

Arbetsgivarna har varslat om att de kan sänka sitt lönebud till noll procent från de 1,4 procent de stannat för när förhandlingarna avbröts i våras. Skvatt intet alltså, medan Facken inom industrin i våras krävde 3,0 procent.

Att arbetsgivarna inte vill höja lönerna alls baserar de naturligtvis främst på att pandemin har orsakat ekonomisk nedgång i Sverige. Men det är inte så ovanlig som det verkar.

Teknikföretagens 0,5 procent i öppningserbjudande förra gången baserades också på en ekonomisk nedgång.

Den gången hittade man den nedgång man skyllde på i Finland, men att en ekonomisk nedgång gör att företagen inte har råd med annat än småsmulor är ett mönster vid inledningen av avtalsrörelser.

Facken stöder sig i sin tur på att stora delar av svensk ekonomi går bra trots pandemin, men framför allt på att det är en tillfällig försämring för i längden mycket solventa och konkurrenskraftiga företag och att den tillfälliga nedgången, där den nu finns, bäst besegras genom regeringens kraftiga stödpaket och inte genom lönesänkningar, vilket ett nollbud i praktiken innebär.

Parterna har så här långt enats om avtalets längd, 29 månader, som de oberoende ordförandena, som leder avtalsförhandlingarna inom industrin, har föreslagit.

Eller nästan enats om. Förutsättningarna från fackens sida är att den pensionsöverenskommelse som tidigare har slutits fortsätter för hela perioden.

Få bedömare tror att avtalet kommer att stupa på denna punkt och trots vapenskrammel och skriande rop om pandemins inverkningar finns ännu inget som talar emot att vi kommer att få se en ganska normal lönerörelse för industrin.

Pandemin har också riktat ljuset mot behovet inom industrin för omställningspaket och möjligheter till omskolning av anställda. Detta ligger i de lasförhandlingar som just nu ingen vet var de landar.

Större frågetecken finns kring den avtalsrörelse för Kommunals medlemmar som därefter tar vid.

Även här lyser argumentationen om pandemins återverkningar i kommuners och regioners argumentation om sin usla ekonomi.

Men här har Kommunals medlemmar en extremt utsatt vår och sommar att blicka tillbaka på med en arbetssituation på sjukhus och äldreboenden som löntagare i Sverige inte ska behöva genomlida på sin arbetsplats.

Tillbakahållna löneökningar är knappast en gångbar väg för kompensation och ersättning för detta arbete.

Pandemins inverkan på arbetsförhållandena kommer också att slå en extra stark skugga mot ”märket”, det vill säga den lönenivå som parterna inom industrin enas om och som ska ses som giltig för hela arbetsmarknaden.

Det finns ingen anledning att frångå konstruktionen med ett vägledande märke och det tål att upprepas att denna lönenorm har skapat reallöneökningar för LO-anslutna under så gott som varje år sedan den infördes 1997.

Efter den vår som varit är det dock uppenbart att ansträngningarna måste öka för att finna en väg till att justera relativlönerna mellan olika grupper.

LO:s förbund ligger fortfarande långt från det egna uppställda målet att minska löneskillnaderna mellan arbetarkvinnor och arbetarmän med 6 procentenheter fram till 2028.

För några år sedan lanserade LO-ekonomerna förslaget att staten under en tid ska gå in med ett kraftigt tillskott till lönerna inom offentlig sektor. Förslaget gav en del rabalder eftersom det innebär politisk inblandning i lönerörelsen, något som vanligtvis förkastas av fackliga organisationer.

Det skulle dock leda till en relativlöneförskjutning utan att lönenormen långsiktigt skulle behöva rubbas.

Det är ett förslag som borde studeras närmare.