Coronakrisen har slagit hårt mot svenska före­tag. Men en bransch som i stället har vuxit är matleveransbranschen.

Bara sedan i mars har Foodora nyanställt 1 000 personer och efterfrågan på hemleveranser för konkurrenten Über Eats rapporteras ha fördubblats. Likaså har finska Wolt expanderat på den svenska marknaden.

Man bör dock vara försiktig med att bejubla sådana nyheter. För sedan tidigare vet vi att de här företagen, både internationellt och i Sverige, konsekvent har stått emot fackliga rättigheter.

Något näringslivet blundar för. Arbetsgivarsidan anser att gig-jobben, som styrs via digitala platt­formar, bara bör bli fler.

”Jag har inget alternativ och det är uppenbart, verkligen. Jag har inget alternativ. Så det här är valet och jag får jobbet, det är okej för mig bara för att överleva.”

Citatet är från en av 34 intervjuade cykelbud i en nysläppt rapport: Varför gigga som matkurir? 

Att rapporten är beställd av Ratio, näringslivets forskningsinstitut, kan vid första anblick verka motsägelsefullt. 

De intervjuade arbetarna vittnar samstämmigt om de dåliga arbetsförhållandena.

Om det omöjliga i att få ihop tillräckligt många timmar för att nå en skälig inkomst. Om hur buden själva, inte företagen, ansvarar för säkerhet och utrustning. Att personal­utrymmen saknas av företagens rädsla för att anställda ska organisera sig. 

Men trots denna samstämda och allvarliga kritik drar Ratio slutsatsen att fördelarna överstiger nackdelarna för de anställda.

Buden, menar de, ”tycker om att cykla”, ”få motion”, ”lära sig hitta i stan” och ”få frisk luft”. 

De skriver inte att cykelbuden skulle sluta på stubinen om de erbjöds ett bättre och mer välbetalt jobb. Att arbetarna jobbar kvar för att desperationen är så stor. 

I ett slags bakvänd logik ser de i stället att arbetarnas förtvivlan att ta vilket jobb som helst motiverar varför gig-jobben måste bli fler.

Egentligen är Ratios hållning i frågan inte konstig.

Precis som övriga näringslivsförespråkare ser de endast fördelar med framväxten av en låglönemarknad med en desperat och hungrig arbetarklass som inte är i position att ställa några som helst krav.

En marknad där företag kan ta så stora vinster som möjligt medan arbetskraften, precis som gamla tiders daglönare, ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för vilket påhugg som helst.

Att det lyser i företagarnas ögon när gig-branschen växer är ett varningstecken att reagera på. 

För arbetsgivarna ska inte kunna fortsätta ignorera eller feltolka cykelbudens högst rimliga krav om skäliga inkomster och trygga arbetsförhållanden.