Svensk höger tycker att det är hög tid att dra ett streck över coronakrisen. 

Nu vill de föra tillbaka samhällsdebatten till deras egna trygga ringhörna. Nu vill de återigen bara prata hårda tag, brott och straff.

Det brunblåa blocket har suttit på händerna hela våren. För under brinnande viruspandemi har det varit svårt att lyfta populistiska högerfrågor utan att framstå som allt för okänsliga. Utan att förlora i trovärdighet och väljarstöd.

Men efter sommaren har något hänt. Med en avtagande smitta verkar högern ha enats om att det är dags att rikta om svenskarnas rädsla för smitta och sjukdom till något annat. 

Skälen är uppenbara. Dels ser högern kriminalitet och invandring som ämnen där de lättare kan anklaga regeringen för senfärdighet än när det gäller corona. Dels är områden bortom välfärd och arbetsvillkor tryggare mark för dem.

Nu ska vi därför vara rädda för våra grannar, för ”klaner” och för förortsgängen i stället för ett osynligt virus.

Nu är det en annan ”epidemi”,  gängkriminaliteten, för att använda Ulf Kristerssons ord, som måste kräva all vår fokus.

Men att vi slutar prata om corona gör inte att pandemin försvinner. 

Tyvärr.

För hur gärna högern hellre vill prata om sina ”hårda frågor” dominerar pandemin i högsta grad svenska folkets medvetande. Samhället är fortfarande i chock över det som skett och vi är på inget sätt ute ur krisen.

Facit hittills är skrämmande. Mer än 5 800 svenskar har hittills dött i viruset, drygt 86 000 har bekräftats som smittade och 2 579 personer har intensivvårdats.

Och visst kan det vara svårt att ta till sig siffror. Det blir lätt opersonligt och perspektivlöst.

Men krisens tragiska konsekvenser och det utbredda lidandet har inte gått någon förbi.

Vittnesmålen från en överarbetad intensivvårdspersonal som i ett krigstillstånd har skött svårt sjuka patienter har dominerat nyheterna. 

Likaså berättelserna om den svåra dödsskräcken hos de insjuknade. De anhörigas desperata önskan att få träffa svårt sjuka närstående. Att få ta farväl av döende anhöriga.

Rädslan att bli smittad bland många äldre, multisjuka och riskgrupper. 

Sverige har upplevt en kris som är ojämförlig i modern tid.

Men är faran över nu? Har Kristersson rätt, tillhör coronakrisen det förflutna?

Det räcker att se oss omkring för att besvara den frågan. För pandemin fortsätter att skörda offer. Bara de senaste två veckorna har 38 människor mist livet i corona i Sverige. 

139 covidpatienter ligger just nu inlagda på någon av landets vårdavdelningar och kämpar för sin överlevnad.

Ska vi fråga IVA-personal som sedan i våras gjort allt för att hålla patienter vid liv, om vi ska sluta prata om corona nu?

Eller de 100 000 som varslats sedan slutet av mars, varav hälften snart väntas bli av med sina jobb. De 3 488 företag som tvingats till konkurs bara sedan mars. Är corona över för dem?

Nej knappast.

För coronakrisen är fortfarande högst påtaglig i alla delar av samhället. Hur gärna Ulf Kristersson änvill sluta prata om den. Hur gärna det brunblå blocket än vill lägga om folkets rädsla för viruset till ökad misstänksamhet mot varandra. Till en ökad vi-och-dom-mentalitet.

Men att sluta fokusera på coronapandemin bara för att högerblocket vill prata om annat som passar dem bättre är inte bara respektlöst mot alla dem som på något sätt drabbats.

Det är också högst oansvarigt om pandemin faktiskt ska kunna bekämpas.

Men de brunblåa partiernas inställning säger faktiskt allt för framtiden. 

Deras brist på ansvar i en svår samhällskris. Deras försök att använda människors rädsla i egna syften.

Det är glasklart vad de egentligen går för.

Men de som duckar för ansvar i tider av kris bör heller inte göra anspråk på att leda ett land.