För ett par år sedan föreslog undertecknad i en debattartikel i Aftonbladet att höjningen av pensionsåldern bara skulle gälla välbetalda män.

För lågavlönade skulle pensionsåldern inte ändras.

Det var naturligtvis en medveten provokation. Men det speglar den problematik som fortfarande inte har fått någon lösning.

Med höjd pensionsålder för hela befolkningen blir effekten att lågavlönade kvinnor vars beräknade livslängd knappt har rört sig alls under senare år får höjd pensionsålder för att främst högavlönade män, vars beräknade livslängd har stigit mycket kraftigt, ska kunna behålla sin nivå på pensionen.

Och om det nu känns naturligt att kräva att lågavlönade LO-grupper ska jobba längre för att de högavlönade ska få behålla sin pensionsnivå, varför är det då så provocerande att vända på det och kräva att långlivade och högavlönade grupper ska jobba längre för att de lågavlönade ska få behålla sin pensionsnivå.

Det handlar om rättvisa, men som Kommunals nya rapport ”Pension för mödan” visar är begreppet rättvisa sällan närvarande i den höjning av pensionsåldern som riksdagen nu har beslutat om.

För många kommunalare blir effekten att antingen gå i pension vid samma ålder som i dag med lägre livspension som följd eller att jobba längre och inte hinna få ut sin fulla livspension innan livet tar slut.

Ett lose – losekoncept som även gäller för andra LO-grupper i tunga yrken.

Det är frapperande att detta inte har tagits upp när riksdagen beslutade om höjningen av pensionsåldern trots att effekterna varit fullt synliga.

Riksdagens politiskt tillsatta pensionsgrupp (som består av S, M, C, L, KD och MP) måste agera.

Kommunal föreslår att anställda i tunga och krävande yrken ska kunna gå i pension vid en lägre ålder utan att behöva ta ut och därmed minska sin ålderspension.

Det är fullt rimligt, ett år av ett liv är lika långt och lika värdefullt vare sig den anställde har hög eller låg inkomst.

Kommunals rapport sätter också fingret på en annan grav orättvisa.

Det är att pensionssystemets nuvarande konstruktion gör att många lågavlönade knappt får någonting mer i pension än de skulle ha fått om de inte jobbade en dag i hela sitt liv. Trots att de har ett helt yrkesliv bakom sig.

Det beror på att garantipensionen, det skydd alla har vare sig de har jobbat eller inte, trappas av så fort man tjänar något mer än brytpunkten för garantipensionen.

En klassisk ”inlåsningseffekt” har alltså byggts in i pensionssystemet, där det knappt lönar sig att ha jobbat. En obehaglig erfarenhet för många när pensionsåldern närmar sig och en orsak till att många klassar sig som fattigpensionärer.

De enda som tjänar på detta är Sverigedemokraterna som ständigt pekar ut invandrare som orsak till fattigdomen hos pensionärer, trots att reglerna klubbades för drygt tjugo år sedan för det pensionssystem som nu fullt ut har fasats in.

Ändrade regler är ett måste och riksdagen har nu beslutat om ett extra tillägg för dem som ligger i intervallen just ovanför garantipensionen.

Men Kommunals kompletterande förslag behövs och är utmärkt: Sluta att över huvud taget fasa ut garantipensionen för dem som ligger i dessa intervall.

Sammantaget står det klart att det pensionssystem som beslutades i slutet av 1990-talet och som nu gäller fullt ut är undermåligt.

De utlovade procentsatserna för pensions del av avgångslönen infriades aldrig.

För att skapa en anständig pension till hela befolkningen behövs först och främst de självklara möjligheterna till en bra arbetsmiljö och rätt till heltid för alla.

Men därutöver krävs också det som politikerna värjer sig inför; en höjd pensionsavgift. Pensionssystemet var underfinansierat när det klubbades på 1990-talet. För att rikta upp våra pensioner är det i slutänden nödvändigt att höja avgiften så att pengarna räcker även till de lågavlönades pensioner.