Att skolan måste förstatligas hörs allt oftare i debatten. Men leder en sådan reform automatiskt till en jämlik skola?

I dagarna håller de två lärarfacken Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund kongress. Nu har förbunden kommit överens, skolan måste förstatligas. Och beslut ska därmed tas om ett samgående mellan facken.

Kravet om ett förstatligande av skolan har under lång tid drivits av Liberalerna. Men även Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har på senare år följt samma linje.

I januariavtalet finns också förberedelser inför ett förstatligande av skolan inskrivet. 

Troligtvis kommer vi se konkreta förslag om ett återförstatligat skolväsende inom en nära framtid.

Och kanske kommer vi åt alla problem inom svensk skola bara genom att lägga den i statens händer? 

Eller nej, det gör vi förmodligen inte. 

Mångfacetterade problem kräver som bekant mångfacetterade lösningar.

Det går att börja i olika ändar för att beskriva problemen som svensk skola står inför. Att prata om OECD:s prestigefulla Pisa-mätningar är ofta en populär ingång. 

Men kritiken har varit stor i hur relevanta dessa begränsade mätningar är där endast 5 000 elever från varje land ingår.  

Men trots allt finns det viktiga lärdomar att dra av Pisa. 

År 2000 var svenska elever i den absoluta toppen. Tolv år senare låg Sverige på plats 26 i matematik och naturkunskap.

Och vad hände under de åren? Jo, mätningen visar på hur ojämlik svensk skola hade blivit på väldigt kort tid. Hur likvärdigheten brustit. 

Och allt sedan dess får Sverige årligen samma kritik av OECD. Elevers bakgrund påverkar resultaten i en oacceptabel utsträckning. Bakgrunden styr elevernas kunskap mer än vad skolan lyckas kompensera för.

Med andra ord visar Pisa-mätningarna med all önskvärd tydlighet att skolans uppdrag som likvärdighets- och jämlikhetsskapare är helt satt ur spel.

Och detta är mycket allvarligt.

Ända sedan folkskolans införande 1842 har likvärdigheten och det kompensatoriska uppdraget varit skolans hörnstenar. 

Och visst var kommunaliseringen av skolan i början på 1990-talet en stor bov i dramat till den ökade ojämlikheten som vi ser i dag.

Men det hela måste ses i skenet av ett större paradigmskifte i synen på skolan som påbörjades redan på 1980-talet. Skolan skulle moderniseras och värdeord som ”effektivitet” och ”individualisering” blev viktigare än likvärdighet och kompensation. 

Med facit i hand är det uppenbart att kommunaliseringen i den anda som rådde var ogenomtänkt.

Men det vore naivt att tro att ett återförstatligande i sig skulle rätta till alla de fel som decentraliseringen av skolan lett till.

För naturligtvis är det mer komplext än så.

Därför är det befriande med förslag som går längre än till slutsatsen att vi ska tillbaka till det systemet som fanns tidigare.

Jämlikhetskommissionens nyligen presenterade slutbetänkande ger flera kloka förslag för en jämlik skola. Ett är att etableringsrätten för friskolor måste begränsas. Ett annat är att uppvärdera studievägledningen för att bryta klassmönster. 

Unga Örnar och Tankesmedjan Tiden går ännu längre i den nysläppta rapporten ”Alla ska med”. Att förstatliga skolan är ett förslag, men det går arm i arm med andra kompletterande reformer. 

Ett förändrat ekonomiskt system föreslås, där skolpengen ersätts med en klasspeng för att ge incitament till mindre elevgrupper.

Att avveckla det fria skolvalet är ett annat, vilket är ett viktigt steg på vägen för att motarbeta skolsegregationen. Men viktigast av allt är förslaget att förbjuda alla former av vinstdrivande skolor.

För det är mycket svårt att se hur vi ska få en jämlik skola när det är vinster, inte elevernas kunskapsinhämtning, välmående eller fostran, som står i centrum.

Det är hög tid att svensk skola görs om bortom de enkla och snabba lösningarna.

Men om en sådan skolreform ska lyckas måste likvärdighet och jämlikhet vara ledorden.