Anställda på en fabrik i indiska Ahmedabad slipar diamanter i juli 2020. Pandemin har enligt det globala industrifacket Industriall drabbat anställda i Indien hårt.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

När Indien införde sin första strikta nedstängning av samhället, så kallad lockdown, i slutet av mars spreds bilder över hur miljoner migrantarbetare till fots började vandra till sina hem från städerna där de för tillfället jobbade. 

Tåg och bussar stod stilla, liksom fabriker. 

I ett slag försattes 470 miljoner migrantarbetare i ingenmansland och ingen produktion betydde ingen inkomst.

Den indiska regeringen försökte stötta med matpaket och soppkök men landets tio största fackförbund, liksom frivilligorganisationer, krävde mer. 

Efter flera nedstängningar under våren har restriktionerna lättat, på vissa håll mer än andra.

– Pandemin har haft stor inverkan på människors tankesätt. Rädsla, fobi och osäkerhet har fått fäste men det finns varken ekonomiskt eller psykologiskt stöd för anställda på multinationella företag, säger Lenin Raghuvanshi som leder organisationen People’s Vigilance Committee on Human Rights i Indien.

– Vissa delstater, som Uttar Pradesh, har försökt öka arbetstiden för alla löntagare, men en lyckad folklig kampanj har satt stopp för det.

Från maj till början av juli, det vill säga efter strikta nedstängningar av samhället, fick det globala industrifacket Industriall rapporter om att minst 75 industrianställda omkommit i arbetsplatsolyckor. Ytterligare 100 hade skadats.

Industriall varnade samtidigt för stora mörkertal och uppmanade den indiska regeringen att göra mer för att säkerställa anställdas återgång till jobbet.

Efter produktionsstopp behövs bland annat noggranna arbetsplatsinspektioner för att se till att allt är i sin ordning när industrier startar igen.

– En rad industriolyckor i Indien visar att arbetsgivare ofta är snabba att offra liv för att upprätthålla produktionen, säger Valter Sanches, generalsekreterare för Industriall, i en debattartikel på den schweiziskiska public service-sajten SWI swissinfo.ch.

Valter Sanches anser att Indien, Filippinerna, Turkiet, Brasilien och Indonesien, men även andra länder, har utnyttjat pandemin för att försvaga arbetsrättsliga villkor och inskränka mänskliga rättigheter.

– I många sektorer har företag sett till att arbetarna har varit de som först fått betala för krisen.

Många svenska bolag har verksamhet i Indien, några av dem är Assa Abloy, Autoliv, Sandvik, H&M och ABB. Ingen kritik har riktats just mot svenska bolag.

Till Arbetet Global uppger flera företag att frågan om hur anställda genom hela leverantörskedjan ska skyddas tas på största allvar.

Dock framhäver de framförallt vikten av skyddsutrustning, och inte den ekonomiska eller psykologiska aspekten som Lenin Raghuvanshi på People’s Vigilance Committee on Human Rights kritiserade.

– Vi har utvecklat en handbok som vi själva följer, för hur man bäst och organiserar arbetet i en fabrik eller på kontor på ett så covid-19-säkert sätt som möjligt. Vi har även haft enskilda möten med ett antal större leverantörer för att förmedla råd och tips om säkerhetsutrustning och nya säkerhetsrutiner, säger Anders Trapp, chef för investerarrelationer på Autoliv.

Sandvik, H&M och Assa Abloy uppger att alla deras leverantörer och affärspartners måste förhålla sig till en uppförandekod men att det är lokala, liksom globala, rekommendationer och riktlinjer som står i fokus under covid-19-krisen.

– När det gäller att bestämma sig för vilka konkreta åtgärder som är lämpliga är det något som varje företag tagit beslut om, säger Martin Blomgren, presschef på Sandvik.