LO:s representantskap godkände den 14 augusti 2020 ett nytt förhandlingsmandat i förhandlingarna om anställningstryggheten. Detta efter att bland annat Kommunal krävt att saklig grund inte skulle kunna förhandlas bort när arbetstagare blir av med jobbet.

Ytterligare ett avgörande skäl för att inte förhandla om saklig grund är det faktum att Sverige har ratificerat Internationella Arbetsorganisationens (ILO) konvention nummer 158 och som förbjuder avsked utan saklig grund.

LO:s beslut är förstås välkommet. Men det borde varit självklart från början för LO deras förbund att inte undergräva rätten för sina medlemmar att bli uppsagda utan giltigt skäl.

Medlemmarna i TCO:s och Saco:s förbund har samma rätt att få besked av sina förbundsledningar om de är villiga att förhandla bort saklig grund i samband vid uppsägningar. 

ILO-konvention, som antogs år 1982, ratificerades av Sverige 1983 efter beslut i riksdagen. Konventionen ställer krav på saklig grund i samband med uppsägningar av arbetstagare, Den specifikt ett antal exempel på vad som inte utgör saklig grund som fackligt engagemang, graviditet, ras, kön, religion och politisk uppfattning.

Man ska inte heller kunna bli uppsagd vid tillfällig bortvaro från jobbet på grund av olycksfall eller sjukdom. 

ILO-konventionen medger vissa begränsade undantag från dess bestämmelser exempelvis vid prov- eller korttidsanställningar – under förutsättning att det inte används som ett sätt att undergräva syftet med konventionen.

Det vore naturligtvis också önskvärt om våra fria, oberoende medier i Sverige ställer frågan till våra politiska partier om de är beredda att ta beslut i riksdagen som innebär att Sverige bryter sitt åtagande gentemot ILO och dess konvention 158

Keth Thapper och Ulf Edström

Sverige är med sin ratifikation av denna konvention förpliktigad att efterleva den.

ILO är det enda FN-organ (som för övrigt firade 100 årsjubileum i fjol) där det utöver regeringarna även sitter arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter.

ILO är den enda kanalen för fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer världen över där de ges möjlighet att påtala övergrepp och missförhållanden i länder som Belarus, Kina eller Venezuela. Respekten för ILO:s auktoritet och övervakningsmaskineri undermineras förstås om även ”goda” länder som Sverige sällar sig till skaran av medlemsstater som anser sig ha legitim rätt att bryta mot sina bindande internationella åtaganden.

Frankrike under Sarkozy fälldes i ILO år 2007 för brott mot konvention 158. Eftersom ILO alltid ansetts som en mycket viktig internationell organisation i Frankrike inleddes omgående förhandlingar med arbetsmarknadens parter för att undvika att man bröt mot sitt ratifikationsåtagande – ett lärorikt exempel för svenska parlamentariker.

Det vore naturligtvis också önskvärt om våra fria, oberoende medier i Sverige ställer frågan till våra politiska partier om de är beredda att ta beslut i riksdagen som innebär att Sverige bryter sitt åtagande gentemot ILO och dess konvention 158.

Sverige har tidigare blivit fällda i ILO för konventionsbrott.

Under 1990-talet fälldes Sverige (under borgerliga regeringar) för brott mot ILO:s konvention om arbetsskadeersättning och för brott mot den fria förhandlingsrätten på grund av förbudet mot existerande kollektivavtal om prov- och visstidsanställning.

År 2003 fälldes Sverige under en socialdemokratisk regering för brott mot den fria förhandlingsrätten för förbudet mot existerande kollektivavtal om avgångsskyldighet i samband med pensionering.  

Vi fälldes återigen år 2012 (under en borgerlig regering) för ingreppen i den fria förenings- och förhandlingsrätten i samband med det så kallade Lavalfallet.

En ytterligare fällning av Sverige vore definitivt inget gott betyg mot Sverige som ILO-medlem – eller för den svenska arbetsmarknadsmodellen.