Få har kunnat undgå att Stefan Löfven är en god retoriker.

I sitt sommartal i helgen berörde han alla de områden som ligger Socialdemokratin varmt om hjärtat, med fokus på ett rättvist och solidariskt samhälle.

Det var ett agiterande tal, fyllt av patos och engagemang.

Och pratar vi om rättvisa och solidaritet går det i coronatider inte att undvika Sveriges katastrofala nedmontering av den skattefinansierade äldreomsorgen, den fatala faktor som tydligast av alla missgrepp under coronapandemin har bidragit till att vi nu står med snart 6 000 döda svenskar, skyhögt över våra grannländer.

Enligt Löfven ska nu äldreomsorgen rustas och arbetsvillkoren för anställda förbättras. Det är utmärkt. Under de senaste decennierna har antalet besök per anställd inom hemtjänsten tredubblats.

Inom äldrevården har timanställningar och ständigt ny personal på många håll blivit vardag. Det har naturligtvis både ökat vinsterna för de privat drivna inrättningarna och gjort det lättare för tyngda kommuner och regioner att få pengarna att räcka till de offentligt drivna inrättningarna.

Men det har kostat liv. Vi har svikit våra äldre och de anställda för högre privata vinster och för budgetar i balans.

Så trots Löfvens engagemang är det nödvändigt att säga att ord inte räcker. Det måste till mer resurser i den höstbudget som januaripartierna just nu förhandlar om.

Tyvärr går det som nu sker i budgetförhandlingarna stick i stäv med de intentioner som Löfven uttalade i sitt sommartal.

Och trots att även mittenpartiernas partiledare i sina ljusare stunder under våren har upprepat att välfärden och äldreomsorgen måste förstärka har Centern och Liberalerna så här långt i budgetförhandlingarna tyvärr visat att deras prat om bättre äldreomsorg är luft och endast luft.

Centern har redan fått igenom en kraftig höjning av rutbidraget. Under 2019 kostade rut skattebetalarna 5,4 miljarder kronor. Den nya höjningen, specialdesignad för höginkomsttagare, beräknas kosta ytterligare en miljard kronor per år när efterfrågan har stabiliserats.

Var ryms äldreomsorgen hos ett parti som gör denna prioritering? Var finns omsorgen om de anställdas arbetsvillkor när Centern hellre vill subventionera tjänster åt höginkomsttagare.

Och när det kommer till skatterna har såväl Centern som Liberalerna inför årets budgetförhandlingar krävt omfattande skattesänkningar, det vill säga mindre pengar till vård och omsorg.

Finansminister Magdalena Andersson har också flaggat för att gå mittenpartierna till mötes och sänka skatten på arbete. Hon hänvisar till januariavtalets tvingande ordalydelse och till att det är en del av en, låt vara svårtolkad, skatteväxling.

Men hur är det då tänkt att vår skattefinansierade äldreomsorg ska förbättras om skatterna samtidigt sänks efter mittenpartiernas påtryckningar?

Vi kan inte förvänta oss någon reell satsning från mittenpartierna. Deras ord om äldreomsorg och arbetsvillkor är och förblir luft.

Återstår regeringspartierna och främst Socialdemokraterna. Och här vilar ansvaret tungt. När höstbudgeten läggs måste det finnas ett tydligt socialdemokratiskt fokus på rättvisa och solidaritet.

Att endast agera hjälpreda åt mittenpartierna är inte socialdemokratisk politik.

Staten måste ta ansvar för att kommuner har möjligheter att lägga en budget i balans utan ytterligare nedskärningar.

Staten måste också ta ansvar för att landets regioner inte monterar ned portalparagrafen om vård och omsorg efter behov, som vi sett ske i till exempel borgerligt styrda region Stockholm.

Till det behövs ny lagstiftning som Socialdemokraterna måste driva som en hård och viktig punkt i sin politik. Och det första steget, mer resurser till kommuner och äldreomsorg, måste finnas med i årets höstbudget, vad än mittenpartierna säger.