Den femte månade i fronten av pandemin tar sin början. I dag är undersköterskan Maja ledig. En dag. Hon ska äntligen få umgås med sin familj. 

Veckorna har präglats av rädsla, oro, ovärdighet, stress, slit, värme, skyddsutrustning, död, för lite sömn, brist på återhämtning.

Men också laganda, känslan av betydelse och meningsfullhet. 

I dag ska hon umgås med barnen. Klockan slår sju när hon vaknar av deras minsta ropar från sin säng.

Kroppen känns som bly. Hjärnan som mos. Hon vill sova. Men kan inte låta Peter ta barnen idag också. Han behöver också sova. 

Hon går upp och tar upp den lilla. Lägenheten ser ut som ett slagfält. Leksaker, kläder, disk fyller hennes synfält.

I vardagsrummet sitter fyraåringen med paddan. Hon tittar upp på Maja och i ögonen syns en besvikelse.

Den lilla klamrar sig krampaktigt fast.

Maja förstår att hennes frånvaro från barnen kommer ta tid att reparera. Hon fylls av dåligt samvete och tårarna börjar rinna.

Men det är alldeles för tyst om de sparkrav som lagts på Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO). Den verksamhet som bland annat ska borga för psykiatrisk vård och rehabilitering. Sparkrav som nu innebär tysta neddragningar av personalens sysselsättningsgrad och tjänster som det inte anställs nya kollegor på

Jessica P Klemetsson

Tårarna slutar inte rinna. 

Allt hinner ikapp. Sjuka, rädda patienter, anhöriga och kollegor.

Stressen över att inte hinna vara där när patienterna är skräckslagna. Känslan av otillräcklighet i en rymddräkt av plast som barriär.

Bristen på sömn och återhämtning. Att bara ha kommit hem och sovit. Att inte ha hunnit krama barnen eller maken ordentligt, att inte ha fått umgås med dem normalt.

Fysisk och en enorm psykisk trötthet efter veckor av krig. Maja känner att hon behöver hjälp nu. 

Maja är och kommer inte vara ensam. 

I det här maratonloppet kommer anhöriga, vårdens personal och tillfrisknade covid-19 patienter behöva psykologisk vård och rehabilitering för att ta sig igenom de trauman som de gått och går igenom i kriget mot corona.

Det kan inte vara många som ännu inte hört hur region Stockholms styrande politiker lagt enorma sparkrav på våra akutsjukhus med stora varsel av undersköterskor och läkare som följd.   

Men det är alldeles för tyst om de sparkrav som lagts på Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO). Den verksamhet som bland annat ska borga för psykiatrisk vård och rehabilitering.

Sparkrav som nu innebär tysta neddragningar av personalens sysselsättningsgrad och tjänster som det inte anställs nya kollegor på. 

Även här är det Kommunals medlemmar, skötare och undersköterskor, de som kallas hjältar, som man tycker att man kan spara på. De som är i nästa frontlinje av pandemin, de som finns redo i sjuktälten för att ta hand om våra sårade.

När får stockholmarna nog av besparingar och neddragningar av vår gemensamma sjukvård?

Det är dags att sluta spara och börja investera. Vi behöver fler kollegor, inte färre.