Framtidens undersköterskor kan få 4 000 kronor högre pension om de jobbar tills de fyller 68 år, skriver Swedbank i en ny rapport.

Men för LO-anslutna finns en rad förbehåll som gör uträkningen meningslös.

Främst ökar inte livslängden för LO-grupper på långa vägar tillräckligt snabbt för att kompensera den högre pensionsåldern. En genomsnittlig undersköterska och många i andra LO-grupper hinner därmed dö innan de fått ut den pension som skjuts upp för varje år de jobbar längre.

Kontentan blir att många LO-anslutna får jobba fler arbetsår före pension och som tack för det får de en lägre och inte alls högre totalsumma i pension att leva på resten av livet.

Det här skulle ändå kanske vara lockande om man gillar sitt jobb och gärna jobbar några år till med lön.

Men enligt en tidigare kartläggning av Swedbank anser häften av alla svenskar över 55 år att de inte kommer att orka jobba efter 65 år. Hos LO-grupper än den siffran ännu högre.

Vi får ofta höra att vi måste höja pensionsåldern eftersom vi i dag lever längre än tidigare generationer. Men jämför vi återstående livslängd hos 65-åringar stämmer det inte alls.

Sedan år 2000, när det nya pensionssystemet just hade börjat fasas in, har den återstående livslängden för 65-åringar endast ökat med ett år, elva månader och två veckor. Alltså inte ens de två år, från 65 till 67 år, som riktåldern i pensionssystemet samtidigt höjts med.

Ser vi till kvinnor med förgymnasial utbildning är bedrägeriet ännu tydligare. De har inte ökat sin livslängd med mer än åtta månader sedan år 2000.

Och riktigt katastrofala är de siffror som förra året redovisades i SCB:s rapport Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige.

Enligt rapporten har den förväntade återstående livslängden hos en 30-årig lågutbildad kvinna till och med sjunkit med drygt två månader mellan 2014 och 2018.

Samtidigt som pensionsåldern har höjts.

I siffrorna ingår endast personer födda i Sverige, så någon migration har alltså inte påverkat siffrorna. 

Att marknadsföra högre pensionsålder med att vi nu lever längre än tidigare generationer är alltså ett rent bedrägeri för många LO-anslutna.

Sanningen är i stället att höjd pensionsålder införs som ett räddningsförsök för ett havererat pensionssystem som misslyckats med sina utfästelser.

Fullt utbyggt skulle systemet ge dryga 70 procent av slutlönen i pension.

I dag får många LO-anslutna inte mer 38–39 procent. Och de får betala för felräkningen genom att tvingas jobba längre.

Hur kunde det bli så?

Flera studier har vittnat om att systemet var kraftigt underfinansierat från start. 

Därtill förutsatte modellen en orealistisk ekonomisk tillväxt. 

När pensionssystemet infördes i slutet av 1990-talet antogs hela världsekonomin plötsligt sätta turbofart. Ingen kunde riktigt förklara varför, annat än att den då spirande näthandeln skulle expandera.

I efterskott framträder den djupa naiviteten tydligt, men runt år 2000 var det en bärande sanning hos alla affärsstrateger och uttryck som ”dot-com” (beteckningen för de kommersiella hemsidorna på nätet) fanns med i varje årsberättelse. Men hur kunde politikerna svälja dessa dumheter?

En anledning var att pensionerna därmed antogs bli långsiktigt hållbara.

Pensionerna skulle följa ekonomins utveckling och aldrig kunna bli en framtida ekonomisk belastning, vilket pensionssystemen i många andra länder hotade att utvecklas till. Och ändå skulle de svenska pensionerna kunna hållas uppe. En lockande win-win-modell som få politiker kunde motstå. 

Alla dåvarande riksdagspartier utom Vänsterpartiet ställde sig bakom förslaget, och även LO var positivt.

Men allt misslyckades.

I dag har LO för länge sedan övergivit sin positiva ståndpunkt och kräver att systemet görs om. Men trots många propåer har den partiöverskridande pensionsgrupp som en gång sjösatte systemet inte kommit med några konkreta förslag.

Denna saktfärdighet måste brytas. Pensionssystemet måste göras om. Även LO-anslutnas pensioner måste värnas.