Överenskommelsen om förändringar i anställningsskyddet mellan den socialdemokratiskt ledda regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är en del i maktkampen om spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden.

Det är en maktkamp som pågått i över 140 år, från den tid då människor gick från att jobba åt sig själva på jordbruken till att börja jobba åt någon annan i industrin.

Denna maktkamp har pågått från den tid då all makt ensidigt låg hos arbetsgivaren och jobben var lågavlönade med dåliga villkor, utan rättigheter eller försäkringar för arbetstagaren.

De usla arbetsförhållanden som dåtidens industriarbetare hade resulterade i att Sveriges arbetsmarknad blev den mest konfliktfyllda i hela Europa med Sundsvallsstrejken som den första rejäla strejken redan 1879.

Denna följdes av många strider på arbetsmarknaden, röststrejken 1902, storstrejken 1909, metallstrejken 1945 och storstrejken 1980.

Strejken i Ådalen 1931 är särskilt ihågkommen för sitt tragiska utfall, då den slutade med att militären öppnade eld och fem strejkande arbetare sköts till döds.

Arbetarrörelsen bildade Socialdemokraterna för att göra sina röster hörda politiskt samtidigt som man stred genom strejker mot arbetsgivaren.

Arbetsgivarsidan bildade Högerpartiet, numera Moderaterna, som motpol till Socialdemokraterna. 

Las, lagen om anställningsskydd, är alltså resultatet av årtionden av facklig och politisk kamp för ökad trygghet för anställda i arbetslivet.

Lagen som kom 1974 är den lagstiftning som reglerar villkoren för anställningar och uppsägningar på svensk arbetsmarknad. I och med LAS kan inte arbetsgivaren avskeda den anställda hur som helst, det måste finnas saklig grund. 

Tillsammans med förtroendemannalagen och medbestämmandelagen som också kom under 70-talet har nu arbetstagarna mer inflytande över sitt arbete.

Nu är det mer balanserat mellan arbetstagaren och arbetsgivaren på den svenska arbetsmarknaden.

Men maktkampen har ständigt pågått och sedan lagen om anställningsskydd kom till har den ändrats i flera omgångar, oftast till de anställdas nackdel.

Exempelvis 2007 när Alliansen med egen majoritet i riksdagen förändrade lagen så att arbetsgivaren fick visstidsanställa fritt.

Tidigare fick de maximalt ha fem visstidsanställda samtidigt på som längst 1-12 månader. Nu blev det istället fritt att stapla otrygga anställningar på 0-24 månader på varandra.

Vi kommer göra allt som står i vår makt för att förhindra denna söndring av anställningstryggheten för alla arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden

20 fackliga vänsterpartister

Denna förändring möjliggör exempelvis sms-anställningar. Arbetsgivaren skickar ett sms och svarar du tillräckligt snabbt är du anställd i några timmar i väntan på nästa sms. 

Detta var alltså Alliansens verk, en allians bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet (numera Liberalerna) med egen majoritet 2006-2010.

Genom överenskommelsen i januariavtalet hotas maktbalans att åter skjutas åt arbetsgivarens håll, till den grad att vi går tillbaka till den tid då allt började för 140 år sedan.

Att man frångår ”sist in – först ut-principen” genom att utöka antalet undantag i turordningsreglerna och att man tar bort möjligheten att ogiltigförklara godtyckliga uppsägningar är att helt lämna makten till arbetsgivaren.

Detta är alltså en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

Det är tydligt att Socialdemokraterna inte längre är ett parti som företräder arbetstagarna.

Till höger har vi Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som föga förvånande vill gå steget längre i att stärka arbetsgivarens makt på den svenska arbetsmarknaden.

Ensamt att som politiskt parti i riksdagen stå upp för arbetstagarna har vi Vänsterpartiet. Ensamt men starkt, då vi redan vet att hela fackföreningsrörelsen och nio av tio svenskar håller med oss. 

Vi kommer göra allt som står i vår makt för att förhindra denna söndring av anställningstryggheten för alla arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden.

Inklusive att väcka misstroende mot Stefan Löfven om regeringen går vidare och genomför den.