Det ”är slut med tramset om SD”, sa Ulf Kristersson i en intervju nyligen och bekräftade att M och SD nu ska diskutera fördjupade budgetsamarbeten. 

Ytterligare ett steg tas alltså mot ett ett uttalat samarbete partierna emellan.

Detta är egentligen inte förvånande, utvecklingen har länge pågått åt det hållet. 

Men Kristerssons uttalande är faktiskt häpnadsväckande i sin svekfullhet. Och samtidigt är det djupt olycksbådande.

För Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst, det måste vi komma ihåg. 

Partiet är sprunget ur en nynazistisk, våldsbejakande rörelse som varken vill ha invandrare, oliktänkande eller demokrati i sitt Sverige.

Går vi bara några år tillbaka var samarbeten mellan M och SD otänkbara. Tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt var tydlig, Moderaterna skulle aldrig samarbeta med SD, då de ”lutar sig mot rasism och främlingsfientlighet.”

Men att Reinfeldts löfte snabbt lämnades därhän fick väljarna snart inse. Och det skulle inte bli det sista löftet om icke-samarbete med SD som bröts av en M-ledare.

Knapp tre år senare, i januari 2017 öppnades dörren mot SD, om än på glänt, av Reinfeldts efterträdare Anna Kinnberg Batra.

Men bara för förhandlingar i enstaka frågor, bedyrade hon, absolut inga organiserade samarbeten.

Senare samma år valdes Ulf Kristersson som M-ledare när Kinberg Batra tvingades avgå, till stor del på grund av hennes närmanden mot SD. Och Kristersson retorik kändes igen: ”Moderaterna kommer inte att ha några samtal eller förhandlingar eller något med Sverigedemokraterna. Jag tycker inte att det är så komplicerat.”. 

Inför valet 2018 träffade han förintelseöverlevaren Hédi Fried och lovade henne dyrt och heligt att han ”aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD”.

Men allt eftersom tiden gått har det blivit tydligt att den moderata maktivern är långt viktigare än eventuella moraliska betänkligheter.

För de reservationer som partiet haft mot SD har fallit en efter annan. Som när Kristersson efter valet 2018 först kritiserade lokala M- och SD-samarbeten men snabbt ändrade tonläget när partiets mångåriga policy mot sådana samarbeten ändrades. 

Fram till nu finns officiella M-SD-styren i fyra av landets kommuner.

Och när januariavtalet förra året en gång för alla dödade Allianssamarbetet blev Moderaternas högervridning allt intensivare. 

Snabbt öppnade Kristersson upp för SD-samarbeten i sakfrågor i riksdagen och i december förra året hölls ett första offentligt möte mellan de två partiledarna.

Men hur acceptabelt är det att som politisk ledare gång efter annan svika sina väljare i en så grundläggande fråga som detta ändå är?

För om tvärsäkra löften kan överges utan vidare, hur vet väljarna att Ulf Kristersson avser att hålla vad han lovar nästa gång?

Det finns uppenbart ingen gräns för hur långt Moderaterna kan gå för att få makt när moraliska principer så lättvindigt överges utan betänkligheter.

Att utan skrupler se en framtid där makt delas med det rasistiska Sverigedemokraterna säger egentligen allt vi behöver veta om Moderaterna som parti år 2020.

Varken moral eller löften har något värde när M siktar mot makten.