Sommaren är här och semestern hägrar för de flesta. Men för många av samhällets största hjältar, de vårdanställda som under våren arbetat långa pass för att hålla covidpatienter vid liv, är det fortfarande oklart hur det blir med sommarledigheten. 

I region Örebro tillåts vårdpersonalen endast ta ut tre veckor under sommaren, på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg ombeds de anställda senarelägga delar av semestrar till hösten, men utan ersättning.

Och i region Stockholm säger vårdpersonal upp sig i ovissheten om en sommarsemester alls kan bli verklighet.

Vi är inne i en senpandemisk fas säger experterna. Coronapandemin som till stora delar lamslagit vårt samhälle i över tre månader har gradvis ändrat riktning.

Smittspridningen minskar något och färre behöver akut sjukvård.

Men att pandemin går in i en ny fas och att restriktioner lättas något innebär inte att faran är över.

För när vår övergått i sommar har det blivit allt svårare att hålla svenska folket från att stanna inne och hålla distans. Trängsel bland parkernas picknickfiltar har rapporterats liksom fortsatt överfulla uteserveringar.

Och om konsekvenserna av detta vittnar desperata vårdanställda. Och de vädjar till oss att för allt i världen fortsätta ta det dödliga viruset på allvar. 

En av dessa så viktiga röster tillhör intensivvårdssjuksköterskan Anne Rosendahl som jobbar vid Uppsala Akademiska sjukhus.

I ett Facebook-inlägg i fredags som delats av tusentals svenskar skriver hon om det fördubblade antalet intensivvårdspatienter under de senaste två veckorna, att avdelningen åter närmar sig rekordnivåer. 

Detta som direkt resultat, skriver hon, av att coronariktlinjer inte följdes under kristihimmelsfärdshelgen. ”Jag har full förståelse för att alla börjar tröttna på att följa riktlinjer för social distansering. Men hur tror ni vi känner?”. 

Ja, hur tänker vi som inte jobbar med och möter de allra sjukaste covid-patienterna, hur mycket hänsyn tar vi till dem som sliter dag och natt i omänskliga förhållanden för att rädda liv?

Anne Rosendahls fråga är mycket relevant – och på många sätt avgörande – om vi vill se ett slut på coronapandemin.

Och samtidigt som de flesta av oss drog en lättnadens suck när det inrikes reseförbudet upphävdes under torsdagen, är det alltså inte ens säkert att den vårdpersonal som faktiskt skulle behöva vila och ha semester allra mest, kan få det. 

Men det handlar inte bara om hur vi alla tar ansvar för att hålla smittan nere. För det är ju arbetsgivarna som ansvarar för att deras anställda får sin lagstadgade rätt till återhämtning och ledighet.

Oavsett hur väl svenska folket hörsammar uppmaningar om avhållsamhet är arbetsgivaransvaret överordnat.

För semesterrätten är lagstadgad, det ska vi inte glömma.

Enligt semesterlagen har alla anställda, oavsett bransch, rätt till fem veckors semester och fyra av dessa ska kunna tas ut i en följd under sommaren.

Den svenska linjen i coronabekämpningen har varit annorlunda än andra länders. Den har inneburit riktlinjer, ansvar och solidaritet. Och hela samhället måste fortsätta hålla i detta.

Men arbetsgivarnas ett ansvar att följa lagar och regler får det inte tummas på. 

Visst kostar det att ta Sverige ur pandemin. För oss enskilda kostar det i uppoffringar och försiktighet, för vård- och omsorgspersonal i ökad belastning och svårare arbetsförhållanden.

Och det är bara rimligt att det också kostar för landets arbetsgivare. I kostnader för extrainkallad personal, i högre löner för de som kan hoppa in och avlasta, för ersättning till vårdanställda som skjuter upp semestrar.

För om vi ska ta landet ur coronakrisen tillsammans måste alla – också arbetsgivarna – gemensamt ta det ansvaret.