Vera Sime, Rose Boland, Eileen Pullen, Gwen Davis och Sheila Douglass hade fått nog. 

Ledningen för biltillverkaren Fords fabrik i brittiska Dagenham hade precis meddelat att de skulle få 15 procent lägre lön än de män som utförde likvärdiga arbetsuppgifter.

I början av juni 1968 tog de täten när fabrikens 187 kvinnliga anställda lade ned arbetet och gick ut i strejk. Kravet var likalön.

Sätesöverdragen förblev osydda. Ingen bilklädsel betydde inga bilar. Hela produktionen avstannade. 

Knappt två år senare, den 29 maj 1970, undertecknades Equal Pay Act av drottning Elizabeth II.

Sömmerskorna som sade ifrån hade tvingat fram lagstiftning som förbjöd könsbaserad lönediskriminering. 

– Saken är den att vi var tvungna att göra det. Jag menar, hur kan du jobba ihop med män, utföra samma jobb, men få olika betalt? Det är inte rätt, eller hur? sade Vera Sime till CBS år 2010.

Den då 80-åriga Sime hade på ålderns höst på nytt hamnat i rampljuset.

Protesten som stängde ned Europas största Fordfabrik hade blivit storfilm – med titeln Flickorna i Dagenham – och på premiärer världen över rullades röda mattan ut för de sedan länge pensionerade strejkledarna. 

Några år senare intervjuades Eileen Pullen och Gwen Pullis om sina minnen av den tre veckor långa strejken. 

Det handlade om sammanhållning och solidaritet. Men också om konservativa könsroller och slitningar i ett samhälle som var beroende av sin industri. 

– Några av männen sade: ”Bra för er tjejer!” Men andra sade: ”Gå tillbaka till jobbet, ni gör det bara för fickpengar.” Många kvinnor hånade oss. De jobbade inte och deras makar var på Fordfabriken och vi hade tagit ifrån dem jobben, berättade Pullen för The Guardian.

– Men våra löner gick inte till fickpengar. De gick till att hjälpa med omkostnaderna, för att betala bolånen och räkningarna, sade Davis.

Ett halvsekel har hunnit passera sedan det brittiska kungahuset upphöjde sömmerskornas krav till lag. Och sedan levde de lyckliga – och likaavlönade – i alla sina dagar. Eller? 

Nja. Enligt den brittiska statistikmyndigheten ONS uppgick lönegapet mellan kvinnor och män i fjol till drygt 17 procent.

Den siffran gäller samtliga anställda i samtliga yrken. Att utifrån datan kvantifiera den del av gapet som handlar om könsbaserad lönediskriminering låter sig inte göras.

”Det viktigaste skälet till att jämförelserna inte avslöjar löneskillnader för jämförbara jobb är avsaknaden av ett nationellt ramverk”, skriver det ideella initiativet Equal Pay Portal.

Det mesta pekar dock på att många kvinnor fortfarande får lägre lön än sina manliga kolleger.

Varje år anmäls i England och Wales enligt The Guardian runt 29 000 fall av brott mot likalönsreglerna. 

– Även om konceptet lika lön för lika arbete har hängt med i 50 år så tyder det konstant höga antalet anmälningar till arbetsdomstolarna på att detta är en fråga som vissa arbetsgivare fortfarande brottas med, säger Jane Hannon, arbetsrättsjurist på advokatbyrån DLA Piper, till tidningen.

Men om inte lagstiftningen kan garantera likalön, vad återstår då för den som lönediskrimineras att göra?

I anslutning till filmpremiären för tio år sedan hade Gwen Davis ett råd att ge: 

– De måste stå upp för sig själva och ta fajten.

Fakta: Likalön

Likalön, eller jämställda löner, definieras som lika betalt för likvärdiga arbetsuppgifter. 

FN:s arbetslivsorgan ILO har pekat ut ojämställda löner som ett av de främsta hindren för ekonomisk tillväxt och kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Ojämställda löner pekas också ut som ett allvarligt problem i FN:s globala mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, mer generellt i mål 5, som rör jämställdhet och specifikt i delmålet 8,5 om ”full sysselsättning och anständiga arbetsvillkor för alla”.

ILO driver även, tillsammans med UN Women och den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, initiativet Equal Pay International Coalition (Epic). Flera internationella storföretag har anslutit sig och lovat att verka för likalön, däribland Ikea. 

I Sverige trädde 2017 en ny diskrimineringslag i kraft, enligt vilken arbetsgivare numera måste genomföralönekartläggningar varje år. Tidigare gällde vart tredje år. 

Källor: ILO, UNDP, ST