Omed är en av de statslösa. Han kom till Sverige långt innan flyktingtillströmningen 2015, som ensamkommande 16-åring.

Det tog över två år att utreda hans ärende och han hade hunnit fylla 18 år innan hans ansökan behandlades. Han är nu 28 år. Två gånger har han sökt asyl och fått avslag, ändå är han kvar.

Det beror inte på att han har hållit sig gömd och ”smitit” undan verkställande, tvärtom har han alltid angivit en adress och infunnit sig till möten med myndigheter, främst Migrationsverket och Polisen.

Men det land som ska ta emot honom vägrar gör detta.

Omed är född i ett irakiskt flyktingläger av kurdiska föräldrar från Iran. Migrationsverket har därför beslutat att han ska utvisas till Iran.

Tyvärr vägrar Iran att ta emot honom, men de vill inte heller utfärda en bekräftelse på detta, trots att han besökt ambassaden ett otal gånger. Polisen har deklarerat att de inte kan göra något i denna situation.

Kommittén för framtida migrationspolitik verkar se alla som lever i Sverige med avvisningsbeslut som brottslingar. Men många är vanliga, hederliga människor som vill leva ett vanligt liv

Annika Johannesson

Omed motsätter sig inte utvisningen. För trots att han aldrig varit i Iran och inte kan persiska, ser han att det ändå skulle vara en möjlighet jämfört med hur han har det nu i Sverige.

Den som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och beslut om utvisning fråntas också alla möjligheter.

Det kan kännas självklart att man inte ska få socialbidrag eller annat ekonomiskt stöd när man fått avslag men det är inte heller möjligt att arbeta eller att ha ett bankkonto i väntan på utvisning eftersom den statslösa inte har något id-nummer.

Den som är statslös och inte kan utvisas är alltså hänvisad till andra människors välvilja, till svartarbete utan rättigheter eller i värsta fall till brottets bana. 

Omed har ett starkt nätverk. Han har varken behövt leva på gatan eller ägna sig åt brottslig verksamhet. Allt han vill är att få arbeta och bidra i det land han kommit att älska och se (nästan) som sitt.

Men trots att han i år fyllt 28 har han ännu inte kunnat börja sitt liv. Därför ”flydde” han i höstas söderut i Europa och sökte asyl i ett annat land.

Där hanterade de, till skillnad från Sverige, hans ansökan raskt och skickade tillbaka honom. Så nu sitter han här igen, utan pass och pengar.

Omed är inte ensam. Enligt uppgift är det flera tusen personer i Sverige som är i motsvarande situation.

Alla är människor. Människor som kan och vill bidra, som ofta pratar bra svenska och är arbetsvilliga. Människor som har mänskliga rättigheter.

Hur länge ska de fortsätta att leva i denna limbo? 

Kommittén för framtida migrationspolitik verkar se alla som lever i Sverige med avvisningsbeslut som brottslingar. Men många är vanliga, hederliga människor som vill leva ett vanligt liv.

Här eller någon annanstans. Kommittén har lagt stort fokus på åtgärder för att se till att asylsökande med avslag återvänder.

Detta kommer inte göra det lättare att utvisa Omed eller annan som är statslös från vårt land.

Därför bör ledamöterna se över vad den kan göra för denna grupp innan betänkandet ska slås fast!