Jag är en besserwisser. Det har jag varit i hela mitt liv, det räckte liksom inte att vara påfrestande och pratsam till vansinne som liten – jag skulle alltid berätta för folk som inte vill höra om det senaste jag lärt mig, och det var mycket, eftersom jag lärde mig läsa ur Focus uppslagsverk i sex band. 

Exakt varför jag lärde mig detta, i fyra-femårsåldern, förundrar mig i dag, men någonstans ville jag nog bara förstå mer av vad allvarliga män och kvinnor pratade om på tv. 

Jag hörde ju till de där barnen som drömde mardrömmar om vätebomber och Vietnamkrig, fast jag drömde ju om annat också, så klart.

Jag förläste mig, som det hette. I plugget fick man sedan höra hemska historier om gubbar som pluggat så mycket att de blev tokiga, jojomän, vilket fick tioåringarna att nicka förståndigt mot varandra, tjyvrökandes i skogsbacken.

Plugga för mycket, det kunde vara farligt …

Det man lärde sig var naturligtvis bara en sniff på kunskapens yta. Man visste vad en atom var, var Tegucigalpa låg, medan andra prioriterade att kunna snabblaga en punka eller hur man kunde tjuvkika in i tjejernas dusch.

Och fort lärde man sig också att inte rätta Elaka Arne när han sade fel, för då fick man lägga benen på ryggen och vara vaksam i veckor. 

På den vägen är det. Man kan lite om mycket, varvat med suspekt specialkunskap om extremt smala ämnen. 

Därifrån till att börja tjafsa med proffsen är det en bra bit. Jag tänker på det nu i corona-tider, när självlärd expert ska läxa upp folk med fyrtio års forskning bakom sig, gärna så offentligt som möjligt, och – vilket är en skillnad mot när jag var liten (och stor) – med en kör av lika obildade supportrar bakom sig. 

I plugget fick man sedan höra hemska historier om gubbar som pluggat så mycket att de blev tokiga, jojomän, vilket fick tioåringarna att nicka förståndigt mot varandra, tjyvrökandes i skogsbacken

Calle Fridén

När jag var liten blev man allmänt villebråd om man rättade någon om tusendelar (OS 1972, ni som vet vet). Så icke längre.

I dag kan man hänvisa till något på Internet, och plötsligt är den som är proffs den som är dum, och den okunniga den kloka. 

Här märks också en ny sak – att proffset är helt oförberett på att bli ifrågasatt av den självutnämnda experten, och det fungerar inte i dag.

Hände det på mitt jobb skulle jag låsa in eländet i valvcontainern, men det är ju lite svårt för statsepidemiologen.

Proffsen måste vara proffsiga, även mot tokigheter. Le snällt, liksom.

Då är det viktigt att vi andra besserwissrar säger ifrån. Kan man inte tjafsa med proffsen ska man tjafsa med amatörerna.

Då äntligen duger vår kunskap. Då får man vara lite dryg, peka lite finger.

Äntligen blev det någon riktig nytta med att vara en besserwisser.