I en kröniketext uppmärksammade DN-fotografen Paul Hansen nyligen att uttrycket ”underliggande sjukdom” under coronakrisen har fått samma klang som ”känd av polis”.

Det vill säga att uttrycket har blivit en kompletterande information som tar udden av det hemska. Om någon blir skjuten på öppen gata andas vi genast ut när vi läser att den ihjälskjutne var ”känd av polis”.

Då var det ju inte så farligt, tänker vi raskt. Det var en av de andra, från någon gruppering vi inte tillhör och uppgiften får oss att distansera oss från det hemska.

På samma sätt blir vi nu i coronatider för en svindlande sekund förfärade då en ung människa dör i covid-19.

Tills våra fladdrande ögon över tidningen eller skärmen fastnar på den kompletterande uppgiften om att den som dog hade en ”underliggande sjukdom”. Men då så. Då var det inte så farligt det heller.

Det döde tillhörde, liksom den kriminelle, en annan grupp, en konstig grupp, en grupp som vi själva inte tillhör så vi behöver inte känna vare sig skuld eller sorg.

Nu finns det dessbättre människor som ändå förfasas över det hemska och som alltid bryr sig om en annan människas liv eller död, även om denna råkar vara i en annan livssituation.

Vanlig medmänsklighet och humanism får oss att se det förfärande i att människor dör omkring oss. Och de flesta av oss reagerar just så.

Men förvånansvärt många bläddrar eller swajpar glatt vidare så snart de hittat meningen ”underliggande sjukdom”.

Möjligen kan det vara ett utslag av rädsla.

Men det räcker inte som förklaring. En del bär i stället helt enkelt på en bristande empati snarare än att de upplever något hot eller någon rädsla.

När media skrev om att en knappt 40-årig sjuksköterska nyligen dog i covid-19 efter att ha arbetat med coronasmittade patienter dröjde det endast någon minut innan den första kommentaren på sociala medier menade att det måste ha varit på grund av en underliggande sjukdom.

Flera kommentarer var mer upprörda över att artikeln inte skrev någonting om tidigare sjukdomsbild än att en kvinna inom coronavården hade avlidit.

Men döden gör lika ont för de familjer som drabbas vare sig blodtrycket hos den som avlider är högt, lågt eller mittimellan.

Och den empati som omgivningen känner måste stärkas, speciellt i dessa coronatider.

Det sägs att empati är den egenskap som får oss att överleva som art. Empatin är nödvändig som en försäkring för överlevnad. Genom att känna empati och ge stöd och hjälp garanterar vi att vi själva får stöd och hjälp när vi behöver det.

Men empatin är inte självklar. Den skapas genom det bemötande, de livsvillkor och den uppväxt för det kommande släktet som vi utrustar vårt samhälle med.

Och därmed kan empatin också förgöras genom att vi omformar samhället, monterar ned tryggheten och försämrar uppväxtvillkoren för grupper av människor.

Under coronakrisen får vi höra att vi har en hög tillit till myndigheter i Sverige och en förtröstan över att vi ska klara av detta tillsammans, att vi ska hjälpa varandra genom krisen.

Ett flertal länder saknar denna övertygelse.

Vi kan se det som ett bevis på att vi har skapat ett samhälle med ett stort mått av trygghet. Denna trygghet är avgörande för att vi ska kunna känna empati och tillsammans kunna klara en så svår kris som den vi nu upplever.

Men denna trygghet måste bevaras. I annat fall öppnar vi för inhumana reaktioner och ett samhälle där grupp ställs mot grupp: ”Den döde hade säkert en underliggande sjukdom. Det berör inte mig.”