Jag kommer in salen för att fråga om han vill ha lunch. Patienten sitter nedhasad i sängen med huvudet tungt vilande i handen. Han är inlagd på avdelningen för vård men är inte misstänkt för covid-19. En kollega kommer in. Vi hjälper patienten tillrätta i sängen.

Han hostar lite. ”Det är ingen fara, jag har redan haft corona. Jag var till Spanien på sportlovet och blev smittad där. Jag var jättesjuk efteråt, så jag är immun. Ni behöver inte vara oroliga.”

Har han testat sig, behövt uppsöka sjukvård? undrar vi.

”Nej, men jag är säker.”

Tempen visar 38,7

Kollegan: Jag hämtar skyddskläder och en teststicka.

Ledig dag. Kollegan messar. ”Du vet han som varit i Spanien, han testade positivt.”

Hon är glad att vi reagerade så snabbt, tog på skyddskläder och isolerade honom. 

Han hann bli så mycket sämre innan vi gick hem. Då stod vi med visir och höll distans.

Men innan?

Den första vårvärmen har kommit. Sorterar tankar. Hunden går ett steg bakom då vi kommer hem efter långa promenader i kvarteren.

Vad är snabbt när man har stått böjd över en person med konstaterad smitta i tio minuter, kanske 15?

Jag är inställd på att bli sjuk. Det har jag varit hela tiden. Är det dags nu? Få det överstökat. Så har jag tänkt, för sannolikheten att bli svårt sjuk är ju så liten, sägs det. Eller?

En 39-årig sjuksköterska dog i förra veckan.

Det är svårt att ta proven på rätt sätt. Stickan måste långt in i näsan, längre än vad som känns schysst mot patienten. Det tar emot. En liten bit till. Snurra stickan i 180 grader. Patienten blir tårögd och grymtar.

”Jag tror att vi ibland har fått negativa svar för att vi inte tagit proverna på rätt sätt, särskilt i början”, säger kollegan då vi talas vid i telefonen.

Diskussionen är ständigt pågående. Hur ska vi skydda oss, gör vi rätt, kan rutinerna bli bättre? Hon har pratat med en kollega på IVA.

”Det är bra om vi desinficerar visiren två gånger, både inne på patientrummet och sedan igen innan vi lägger det ifrån oss. Eftersom vi återanvänder skyddsutrustningen.”

Det är många sjukskrivna på jobbet igen.

”Är du rädd?”

Nej, är du?

”Sannolikheten att bli svårt sjuk är väl rätt liten.”

Eller?