Jag får filmer skickade till mig. 

Det föreställer arbetare. De har munskydd och overaller. Det står nära varandra. Tätt, tätt i en ljus fabrikslokal i Malaysia. 

På en rast smyger en 32-åring iväg och ringer mig. Han berättar hur han packar inne i fabriken som drivs av Top Glove, världens största plasthandsktillverkare. Maskinerna går för fullt.

Efterfrågan på skyddsutrustning är enorm och de jobbar på. Resten av landet är stängt men de producerar något som världen faktiskt behöver så det gäller inte dem.

Det är pressat och lönen är inte bättre än tidigare men nu undrar han vad som ska hända om han blir allvarligt sjuk av coronaviruset. 

Hur blir det då?

För precis som så många andra av hans kolleger så är han migrantarbetare. Han kommer från en by i Nepal och har jobbat i Malaysia i åtta år. Men om han smittas och blir sjuk nu när han inte kan åka tillbaka, vad händer då? 

Det är en oro han delar med miljontals andra. I Gulfen berättar migrantarbetare om byggen som slagit igen och affärer som stängts. Hur det från en dag till en annan blivit av med sina jobb och nu tillbringar dagarna i trånga baracker och inte kan ta sig hem. 

– Den infekterade låg i den här sängen, säger en man i Singapore till BBC. Han pekar på en hård svart brits som sprejats med infektionsmedel.

Jag har själv besökt sådana förläggningar. I Qatar, Kambodja och andra länder och föreställer mig hur de har det nu.

Tänker på de små rummen. Tio, tolv sängar. Män som röker, väntar och röker lite till. De lever i landet mittemellan. Och där hemma väntar familjerna på pengar som kanske inte längre kommer.

Världsbanken räknar med att coronautbrottet innebär att de pengar som skickas hem minskar med 20 procent i år, vilket motsvarar 1 000 miljarder kronor. Det är en oerhörd summa pengar som inte kommer att gå till skolavgifter, sjukvård, mat och kläder i främst fattiga länder. 

Det är lätt att skriva om migrantarbetares låga löner. Det är siffror vi kan förstå. Hon tjänar en tusenlapp i månaden som textilarbetare i Bangladesh. Han 3 000 kronor som byggjobbare i Qatar.

Men att strö siffror kring sig är enkelt. Det är svårare att tänka på hela den globala ekonomi som utvecklats och går ut på att vi ska ta in billigt folk från andra länder.

Det är inte en helt orimlig tanke och det kan behövas. Vissa säsonger, vissa år så behöver regioner extra arbetskraft. Samtidigt som andra länder har många arbetslösa. Men på något sätt så verkar det som att den där förhandlingen oftast slutar i att det är migrantarbetarna som ska stå betala den högsta riskpremien.

Jag pratar med mannen i fabriken i Malaysia. Ställer en dum fråga om han är orolig.

– Så klart jag är rädd, svarar han. Vad händer om jag blir sjuk?