Varje gång en ung tidigare frisk människa avlider i covid19 drar omgivningen efter andan. Det kunde ju ha varit de själva, eller deras barn.

Ändå är statistiken klar: De som avlider i covid-19 är främst våra äldre eller yngre med underliggande sjukdomar och fysiska svagheter som njursvikt och hjärtsvikt.

Men är viljan att rädda dessa äldres och sjukas liv skäl nog att behålla nedstängningen av samhället hur länge som helst?

Finns det inte följder för andra av nedstängningen som är snudd på lika hemska som att äldre och sjuka (och en del friska) dör, effekter som vi alltså borde lägga i den andra vågskålen?

Redan tidigt i debatten luftades idén om att nedstängningen inte får kosta för mycket, rent ekonomiskt alltså.

De ekonomiska följderna av nedstängningen skulle alltså, krasst uttryckt, bli så hemska att det inte var mödan värt att rädda livet på gamla och sjuka.

Efter regeringens massiva stödåtgärder har denna åsikt åtminstone delvis fallit i skymundan.

Sverige är ett rikt land. Enigheten blev stor runt att vi måste använda de resurser vi har för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av att rädda liv, och att alternativet inte är att sluta rädda liv.

Men en ny debatt har börjat höras. Det är att våld i nära relationer troligtvis ökar under de påfrestningar det innebär att samhället är nedstängt och vardagen vänds upp och ned.

Likaså att antalet självmord befaras öka, även om det inte ännu finns några statistiska belägg för det.

Ut ur den andra vågskålen när vi värderar ”nyttan” av att rädda liv kastades alltså raskt de negativa ekonomiska konsekvenserna.

In kom i stället de andra negativa följderna, som våld i nära relationer, barns umbäranden i otrygga hem och eventuella självmord.

Och dessa hemska effekter måste vi naturligtvis på alla sätt motverka när vi diskuterar följderna av coronabekämpningen.

Men hur kan någon tycka att det bästa sättet att få män att sluta slå kvinnor under coronapandemin är att öppna upp samhället och låta andra människor dö?

Alla negativa följder av coronapandemin måste hanteras inom sin egen problematik, precis som vi gjort med de negativa ekonomiska följderna.

Bara någon dag efter den partiella nedstängningen lanserades de första ekonomiska stödpaketen.

Stödpaket måste också fokusera på otrygghet i hemmen och coronakrisens effekter på psykisk ohälsa.

Till exempel bör vi öka stöden till kvinnojourerna och andra stödorganisationer. Och öka bemanningen på kommunernas socialkontor.

När landets gymnasieskolor stängdes kunde det ha kombinerats med en massiv satsning på att elever ändå skulle få sin lunch varje dag, distribuerat på ett smittsäkert vis.

Råden om social distansering och ekonomiska stödpaket borde ha kombinerats med åtgärder för att upprätthålla social kontroll, sammanhållning och rättssäkerhet.

Att öppna samhället och låta gamla och sjuka, och ett okänt antal andra som varken är äldre eller sjuka, dö för att det skenbara lugnet i hemmen ska återvända är tvärtom helt orimligt.

Problematiken i utsatta hem och i psykisk ohälsa finns ju dessutom ofta kvar även om vardagen återvänder.

Vi måste hålla samhället delvis stängt och följa den påbjudna sociala distansering så länge det räddar liv.

Någon annan väg är inte värdigt ett civiliserat samhälle.