Mänskligheten står handfallen och förvirrad inför coronavirusets snabba spridning. Hur ska det gå? Vi känner inte igen oss. Allt vi tagit för givet har på några få veckor kastats över ända och omvärderas. 

När den växande paniken, undantagstillståndet och överlevnadsinstinkten slår till, och vi skalar av och väljer bort det som inte är livsnödvändigt för oss, återstår inte mycket av det vi tidigare tyckt oss behöva. 

Mycket av det vi sysselsätter oss med, är skapade behov och när vi kokar ner våra liv till det allra nödvändigaste, så är det inte mycket kvar av allt det vi fyllt våra dagar med tidigare.

Varken socialt eller kulturellt. Kanske inte ens politiskt eller filosofiskt. 

Vi har vuxit upp i ett tidevarv där tillväxt, karriär och status varit ledstjärnor, fast det egentligen rimmar rätt illa med vårt ursprungliga ärende på jorden – vår nedärvda plats är överkörd och asfalterad för länge sen.

Nu blir vi sittande på en ganska kall plats i väntan på undsättning. Men vem kan egentligen hjälpa?

Kvar finns nu det enkla livet, där var och en är hänvisad till sin egen karantän. Många finner sig i att stanna hemma och dra den egna omsorgen kring sig, med bunkrade förnödenheter och livsmedel. 

Kanske har vi nu chansen att återupptäcka stilla stunder med böcker och långa levande samtal med nära och kära, kanske blir streamingtjänsterna överbelastade och sociala medier överfyllda med myllrande, sällskapssjuka inlägg. 

Kanske vi ska våga tänka tanken fullt ut att det vi står inför, är en nära förestående undergång. Och att det kanske skulle vara gott för planetens bästa

Nike Markelius

Eller kanske kan vi ta till oss detta som en tid för reflektion och kontemplation – att stanna upp och närvara i ett varande som liknar mänsklighetens kärnfulla tillvaro innan storfinansens samhällsordning och den snabba kommunikationens tidevarv startade. 

Så ser vi vad som är kvar. Vad vi verkligen behöver. 

Nu kan vi pausa och hinna fråga oss vad det är vi vill fylla våra dagar med.

Nu när vi ställs inför en verklighet där mötet med andra människor, framförallt i grupp, kan innebära en risk för våra liv, tvingas vi välja bort det vi egentligen inte behöver.

Det kanske visar sig vara rätt mycket. 

Jag kan inte låta bli att tänka på ett spel vi hade när barnen var små. ”Naturen slår tillbaka” heter det, och i spelet förlorar den spelare som inte agerar för planetens bästa och den vinner som istället gör klimatvänliga val. 

Jag leker seriöst med tanken att det som händer nu, med Covid-19 till exempel, är ett av naturens sätt att slå tillbaka.

Alla naturkatastrofer på senare tid och epidemier av det här slaget kan tolkas som att mänsklighetens framfart har spelat ut sin roll. 

Att vi straffas ut – vi förtjänar inte att bebo moder jord på det här sättet längre.

Vi har fått vår chans under århundraden, men inte tagit den tillvara – vi har skövlat och våldfört oss på djur och natur länge nog, låtit det urarta i kapitalismens, kommersialismens och konsumismens namn. 

Vårt avtryck är inte snyggt. Det vi skapat klingar falskt och är inte kompatibelt med planetens överlevnad.

Och allt pekar på att klimataktivisternas rop på omedelbar omställning inte får tillräckligt brett gehör tillräckligt fort. 

Så för att planeten ska kunna överleva måste vi bort, mänskligheten så som den ter sig idag, dö ut. Det finns trots allt något trösterikt i den tanken. Pengarna har tillåtits styra allt för länge och nu ska det rodret rättmätigt slås ur händerna på makthavarna. 

Vi står alla lika nakna och sårbara under himlen, inför ett virus som inte går att köpa sig fri från risken att smittas av. 

Kanske vi ska våga tänka tanken fullt ut att det vi står inför, är en nära förestående undergång. Och att det kanske skulle vara gott för planetens bästa.

Vare sig vi kallar den corona eller Melancholia så hör vi dånet från farsoten stiga för varje dag, hotet tornar upp sig, rusar med full kraft mot oss, sprider sig snabbt, det är inte mycket vi kan göra för att förhindra händelseförloppet, för att stoppa kollisionen mellan naturens obändiga krafter och vår egen futtiga motståndskraft.  

Nu hjälper inte feta plånböcker, vapen eller projektering och innovativt entreprenörskap.

Nu påminns mänskligheten om att förtroendet att förvalta ett liv på jorden, är något vi måste förtjäna och att det inte är en god idé att träda för långt in i en värld där vi inte längre är välkomna. 

Det kanske är dags att lämna plats åt en mer omhändertagande, mindre girig och egoistisk, levande aktivitet att ta över planeten.