”När Håkans sambo gick bort tog sorgen överhand. Efter sex månader hade han förlorat både arbete och lägenhet. Nu lever Håkan i hemlöshet. Under vintermånaderna sover han på nattbussar och pendeltåg för att hålla värmen.”

Texten är från Stockholms stadsmissions hemsida. Precis såhär grym kan verkligheten vara när olyckan slår till. 

Håkans berättelse illustrerar hur nära katastrofens brant många i vårt samhälle befinner sig också annars. Hur skört samhället är också i normala fall, när avgörande samhällsfunktioner inte har lamslagits av en Coronapandemi.

Bredvid texten om Håkan skriver Stadsmissionen varför natthärbärgen och soppkök är livsavgörande för väldigt många. 

Men nu, plötsligt ser möjligheterna till hjälp för landets mest utsatta helt annorlunda ut.

Redan i förra helgen stängde Stockholm stadsmission delar av sin verksamhet. Även i Göteborg förbereds stängningar. Att organisationen agerar så är inte konstigt.

Minskad smittspridning är överordnat det mesta just nu. 

Och naturligt nog ökar oron bland samhällets mest utsatta för hur de ska klara kalla nätter och hungriga dagar när soppkök och härbärgen försvinner.

Regeringen har agerat på ett kompetent och snabbfotat sätt i den här krisen både för att minska smittspridningen och för att avhjälpa negativa samhällsekonomiska konsekvenser.

Men hittills har de ekonomiska stöden främst gått till att hjälpa företag att överleva liksom i att kompensera för de reguljärt anställdas inkomstbortfall.

Stödpaketen har varit mycket viktiga för att hindra en akut ekonomisk kris.

Men åtgärderna hjälper långtifrån alla. 

De hemlösa som Stadsmissionen normalt möter märker inga förbättringar just nu. Tvärtom minskar deras möjligheter till mat och tak över huvudet. Dessutom tillkommer att många av de hemlösa är äldre och själva tillhör riskgrupper.

Förutom de hemlösa är det många av samhällets allra mest utsatta, som ännu inte känt sig hjälpta av regeringens corona-paket.

Att karensavdraget slopas hjälper exempelvis enbart dem med fasta heltidstjänster som nu råd att vara hemma.

Det berör inte inte personer med aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Inte de som har visstidsanställningar som snart upphör, de som anställs timme för timme eller har sms-anställningar. I stället kommer deras anställningar sannolikt inte bli förlängda, de rings inte längre in och sms:en slutar komma. 

Om inte särskilda stödpaket riktas till dessa grupper kommer en stor grupp svenskar mycket snart få en mycket svår ekonomisk situation.

Dessutom innebär deras utsatthet en risk i sig. Personer utan säkra anställningar kan mycket väl tvingas tacka ja om minsta chans till påhugg dyker upp, trots hosta och feber.

Det kommer att krävas särskilda insatser också riktat till alla dem som redan i dag lever på samhällets lägsta inkomster och ersättningar.

Att reglerna kring vab nu lättas upp kan göra detsamma för de tiotusentals barnfamiljer som redan lever på minsta möjliga marginaler och vars hela ekonomi riskerar att kullkastas om de måste leva på dagar eller veckor med vab-ersättning i stället för lön. 

Dessutom vet vi att rekordmånga svenskar saknar en ekonomisk buffert. En av åtta har inga sparade medel alls medan ungefär hälften har mindre än en månadslön på banken. 

Insikten om de här minimala ekonomiska marginalerna måste få politikerna att agera snabbt. För det är bråttom.

När regeringen nu gör allt för att minimera smittspridningen får de allra mest utsatta inte glömmas bort.

Nu krävs en ordentlig genomlysning av hur samhällets svagaste grupper ska kunna hållas under armarna under Corona-krisen. 

Ett särskilt stödpaket till dessa kan inte vänta.