Brittiske veteranen Ken Loach gjorde en av fjolårets starkaste filmer, ”Sorry we missed you”.

Filmen gör fysiskt ont att se. Historien om hur gigekonomin suger musten ur och sliter sönder en hederlig och hårt arbetande familj är som ett knytnävsslag i magen. 

Löftena om det guld och de gröna skogar som en egen budbil skulle ge krossas brutalt. Det är mer livegenskap än frihet.

I söndags handlade SVT Agenda om gigekonomin eller plattformsekonomin som den nya modellen att förmedla jobb också kallas.

I programmet berättar timanställda matbudet Muhammad Azem om att han bara har tio uppdrag den dagen. 

Konkurrensen är stenhård och alla slåss om uppdragen. Det pressar ersättningen nedåt i en resa mot botten.

Muhammad får ihop 8 000-9 000 kronor i månaden, inte mycket att leva på för en familj. 

John hämtar skräp hemma som folk mot ersättning. Han får uppdragen via appen Tiptapp. 100 kronor för ett lass i sin skåpbil. Tiptapp tar 25 procent, hans baskostnader ytterligare 25 procent.

Kvar blir en femtiolapp som John inte vill betala 32 procent i skatt på. 

Han uppskattar att 90 procent i den appdrivna branschen inte betalar skatt. Tiptapp svär sig fria från ansvaret. De är inte arbetsgivare, bara förmedlare av kontakt.

Rebecca Filis, expert på gigekonomi vid Skatteverket, håller med om att systemet brister. Alldeles för många betalar inte skatt.

Hon uppmanar alla som köper tjänster via appar att fundera på om det är för bra för att vara sant, då är det kanske inte bra för alla parter.

Det är ett system som förändrar balansen på arbetsmarknaden och slår sönder den svenska modellen.

Det saknas både regelverk och en affärskultur med schyssta villkor. Det finns inga parter att förhandla mellan.

De som äger de appdrivna företagen betalar inga arbetsgivaravgifter och tar inget ansvar för dem som tar uppdragen, vare sig kring löner, försäkringar eller arbetsmiljö.

Pengarna går direkt ner i fickan. Både den lilla slant som hamnar hos daglönaren och den stora som går till de ofta anonyma företagen, som sällan har en synlig chef och ägare.

Branschen styrs av en oreflekterad teknikoptimism, men ser inte de negativa konsekvenserna för människor som jobbar i den.

Företagen lockar nya ”entreprenörer” med rubriker som ”Gigga med oss” och lovar frihet och flexibilitet, givande nätverk och värdefulla relationer. Fråga gärna valfritt cykelbud hur mycket av det de känner.

Cykelbuden i globala distributionsföretaget Delivery Hero börjar nu ta strid i land efter land.

I somras strejkade cykelbuden i norska Foodora i fem veckor. Strejken slutade med att de fick ett kollektivavtal, en stor seger och framgång.

Fackförbundet Transport försöker nu organisera även de svenska cykelbuden i Foodora.

De ordnar möten och ger dem rabatt på medlemsavgiften. Det är nödvändigt att börja där. Ensam är i de här fallen aldrig stark.

Det krävs också en ändrad lagstiftning som gör att plattformsföretagen blir skyldiga att rapportera in vilka de har anlitat, vilka löner de har fått och hur mycket skatt som har betalats in.

Seriösa företag borde inte ha några problem med det.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark är tydlig med att Skatteverket måste få rätt verktyg.

Det är bra, plattformsekonomin måste in i den svenska modellen med samma regler för alla.