Att det just nu går dåligt för Socialdemokraterna kan väl ingen ha missat.

Flera opinionsmätningar har på senare tid petat partiet från sin historiskt nästintill obligatoriska förstaplats. Inte sedan Håkan Juholts dagar har opinionssiffrorna varit såhär dåliga för S.  

Skillnaderna mot då, för knappt tio år sedan är dock markanta.

Vari den skillnaden består? Jo krisen under Juholt togs på största allvar av partiet. En kriskommission tillsattes för att vända skutan.

Sjukdomsinsikten var tydlig och tillfrisknandet gick därför relativt fort även om väljartappet i ett längre perspektiv fortsatte nedåt.

Det är förstås inte enkelt när ett partis självidentitet så tydligt är kopplat till fornstora dagar. När medlems- och väljartapp gått snabbare än insikten om behovet av förändring. 

Om en patient saknar sjukdomsinsikt spelar det ingen roll hur många diagnoser som ställs eller hur många recept som skrivs ut. 

Och prognosen om tillfrisknande blir ju därefter. 

Kanske är det en orättvis liknelse. Men utifrån sett verkar inte Socialdemokraterna ta sin sjukdom på allvar.

För var finns den nödvändiga självrannsakan som skulle behövas just nu? Var finns krisgruppen som efterlyser förslag från medlemmar med synpunkter och idéer om förnyelse?

Det är trots allt bara två år kvar till nästa valrörelse – förutsatt att SD inte lyckas få igenom sin våta dröm om ett nyval innan dess.

Att januariavtalet inte varit det bästa som hänt Socialdemokraterna som parti är rätt uppenbart.

Även om det fortfarande kan hävdas vara det som behövde göras där och då för att utesluta inflytande från Sverigedemokraterna och för att värna demokratin på kort sikt. 

Såhär ett år efter att avtalet slöts är det tydligt hur skadligt det är för ett socialdemokratiskt regeringsparti att prioritera kompromisser och eftergifter framför att stå upp för hårdför och kärnfull S-politik.

Till syvende och sist handlar ju Socialdemokraternas framtid om att på ett dynamiskt sätt behålla de ursprungliga kärnvärdena samtidigt som man förnyar politikens innehåll och metoder. 

Det handlar om att attrahera nya medlemmar och väljare samtidigt som de befintliga ska hållas kvar. Om att vara både trovärdiga och tillräckligt relevanta för att kunna växa.

Och för att ha väljarmaximering som överordnat mål krävs ett stort mått av snabbfothet. 

Detta ser vi tyvärr mycket lite av.

Faktum är att det svårt för många att förstå varför S ska regera när besluten de tar till stora delar består av djupt komprometterande C- och L-politik.

För frågan vad S egentligen vill och var de står är inte alls självklart för de flesta som står bredvid och ser på.

I den här röran är det inte konstigt att S förlorar väljare. Argumenten att stöda ett parti som gör en sak medan de säger en annan har väl aldrig fungerat särskilt väl.

Så vad behöver då göras för att vända utvecklingen?

Egentligen är det enkelt. Socialdemokraterna måste ta rodret för vad som händer. Inte vara passiva passagerare i januariavtalet-skutan, ett avtal som i sin nuvarande form mest bakbinder dem vid rodret. 

För det första går det inte att vänta ut krisen i opinionsmätningarna och tänka att allt är som vanligt. Medlemmar och väljare förtjänar att tas på större allvar än så. För varför ska de annars alls stötta S?

Det krävs en sjukdomsinsikt och det krävs en aktiv rehabiliteringsplan för att återhämta sig och åter stabiliseras som landets största parti. 

Läget är faktiskt kritiskt, det behövs ingen specialist för att inse det. 

För det andra så krävs det en krisplan. En plan som beskriver hur opinionen ska vändas under de närmaste två åren.

Hur partiet ska bli större. För man vill väl inte minska ännu mer?

Realistiskt sett finns det ju inget som garanterar ett ytterligare tapp om inget görs.

I krisplanen krävs ett aktivt ledarskap i frågan om januariavtalet. För en omförhandling av januariavtalet kan faktiskt vara det enda vägen ut för att Stefan Löfven ska kunna fortsätta styra ett starkt, ansvarsfullt och kapabelt S i regering. 

Dessutom kan det vara det enda sättet som S kan överleva i det polariserade politiska landskapet som landets största parti.

Så Löfven, vad väntar du på?