Yasmin jobbade i en hemtjänstgrupp i Göteborg den sommaren och hade varit hos Elsa några gånger förut. De brukade alltid småprata medan hon diskade och städade, men nu kändes något fel.

Först sade Elsa ingenting, sedan kom orden. En av Yasmins vikariekolleger hade varit där dagen innan. En ung, välklädd och väldigt trevlig kille som gjorde det han skulle. Men innan han gick drog han sig undan på ett märkligt sätt och gjorde något med övervakningskameran i hallen.

Rädslan kom efteråt när Elsa märkte att hennes smycken var borta. Yasmin ville att hon skulle ringa enhetschefen och berätta, men Elsa vågade inte. Hon sade att han som hade nycklar kunde komma tillbaka och att hon på allvar var rädd för att bli mördad. 

De vanligaste brotten som äldre utsätts för är stölder utan inbrott och olika bedrägerier. Antalet stölder har legat ganska konstant de senaste åtta åren. Men enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har problemet med bedrägerier mot gruppen ökat rejält. 2018 hamnade 4 815 anmälningar i den brottskategorin. Förra året var de 20 900, enligt preliminär statistik.

Polisen tror att den enorma ökningen beror på att fler anmäler, men framför allt på att klassificeringen gjorts om sedan 2019 och att statistiken tidigare har varit missvisande. För få anmälningar har redovisats för just grupperna äldre och funktionsnedsatta.

– Det är mer rättvisande nu. Det här stämmer mer med mina iakttagelser om anmälningar, säger Lotta Mauritzson, brottsförebyggare på Nationellt bedrägeri­center.

 Bedrägerier kan vara allt från att någon tar bankkort och kod till att en person luras att investera i ett påhittat före­tag. Oftast är det kriminella ligor som begår de här brotten mot äldre och funktionsnedsatta, men det kan också vara personal i äldreomsorg eller personlig assistans.

– Men de är inte överrepresenterade i de här fallen, säger Lotta Mauritzson.

Både när det gäller bedrägerier och stölder är det svårt att få en exakt bild av hur stor del av anmälningarna det är där personal misstänks eftersom det inte finns någon statistik över vilka gärningsmännen är.

Inte heller Inspektionen för vård och omsorg, som tar emot lex Sarah-anmälningar från verksamheter om ekonomiska brott, vet hur ofta det händer. De får bara in anmälningar om de allvarligaste fallen. De senaste åren har det rört sig om ett sextio­tal per år.

För hemtjänstgruppen i Göteborg var Yasmins möte med Elsa första steget i avslöjandet av vikarien som stulit från fem olika brukare. Han blev arbetsbefriad med lön när en hemtjänstchef anmälde honom till polisen. Senare dömdes han mot sitt nekande till ett och ett halvt års fängelse.

I förundersökningen framgår att han hade sålt smycken och värde­saker för över 100 000 kronor. Hos personalen har reaktionerna varit starka. 

– Det var skönt att han åkte dit. Det försvann så mycket saker på så kort tid, säger Margareta Martinsson, som arbetat där i nästan hela sitt yrkesverksamma liv.

Kollegan Liliana Jakobsson, som arbetat sedan 1990-talet, menar att det var hemskt att se oron som stölderna väckte. 

– Det blev mycket sorg, för det handlade inte bara om pengar. Det försvann saker som betydde mycket känslomässigt, säger hon.

Eftersom mannen som stal var vikarie har en del av brukarna blivit rädda för att släppa in personal de inte känner.

– Senast i  dag var det en som tackade nej till hjälp när han fick veta att det var en vikarie som skulle komma, berättar Parissa Kharazi Abhari, som jobbat här i tre år.

– Vi har jättebra unga vikarier här, så det har varit viktigt att stötta dem, säger Liliana Jakobsson.

Jürgen Clöve är polis och utreder brott mot äldre i Södertälje sedan 2012. Han märker att personalen han möter påverkas mycket. 

– De far illa och mår jättedåligt av att gå till arbetsplatsen och veta att här har kanske någon av kollegerna stulit. I de fall där man inte hittar personen som stulit är det ännu jobbigare, säger han.

Det vanligaste när en anställd inom äldreomsorgen begår brott är att hen stjäl smycken och kontanter, men också mediciner. I andra fall handlar det om att någon tar ut pengar på en brukares kontokort. 

– Min bild är att det ofta är människor som inte har en ordnad privat situation, det kan finnas mental ohälsa, skilsmässa, ekonomiska problem eller droger. I många fall är det nästan trasiga människor, skulle jag vilja säga, säger Jürgen Clöve. 

För att få en bild av hur brotten går till och vilka som begår dem har Kommunalarbetaren tittat på ett fyrtiotal domar från 2018 och 2019 där personal i äldreomsorg har åtalats för stöld och bedrägeri. Nästan hälften av de åtalade i dem har eller har haft problem med missbruk, skulder och psykisk ohälsa. 

Ett av fallen handlar om en hemtjänstgrupp i en mellansvensk stad där undersköterskan Karin (som egentligen heter något annat) arbetar.

För två år sedan blev brukare av med kontanter och mediciner. 

– Då började man undra om det var någon i arbetsgruppen som stal, men man vågade ju inte fråga. Man misstänkte allihop nästan. Vi pratade mycket om det i gruppen. Det var inte roligt.

När polisen utredde fallen riktades misstankarna mot en flerårig kollega som tidigare hade haft drogproblem

Kvinnan erkände inte att hon tagit pengar, men dömdes till skyddstillsyn och ett behandlingsprogram.

– Alltihop har känts olustigt. Det är ju inte bara hon som påverkats, utan hela hemtjänsten. De äldre måste ju kunna känna sig trygga i sitt hem. 

I domarna som Kommunalarbetaren granskat visar det sig också att några av de dömda dömts för liknande brott tidigare, men trots det fått nya jobb inom äldreomsorgen. Polisutredaren Jürgen Clöve anser att det är för liten kontroll av dem som ska anställas. 

– Jag har känslan av att man har sådant stort behov av personal att man slarvar med att kolla upp en persons bakgrund. Det har arbetsgivare sagt till mig. Det är för lätt att få ett jobb inom äldreomsorgen i  dag, säger han.

I Göteborg har hemtjänstgruppen nu ändrat flera saker för att öka säkerheten och arbetsmiljön för de anställda och brukarna. Bland annat hanterar de inte kort och kontanter längre. Personal och brukare går som regel tillsammans och handlar och kan personen inte gå själv så köps varorna in över nätet, det gäller både mat och läkemedel.

 – Personalen har alltid arbetskläder och ska legitimera sig. Vi kan inte kräva det, men när vi anställer ber vi alltid de sökande om utdrag ur belastningsregistret och tar referenser, säger enhetschefen Daiva Zimblys. 

Till skillnad från arbetsgivare i barnomsorgen har inte de inom äldreomsorg lagstadgat stöd att kräva utdrag ur belastningsregistret vid anställningar. Det är något som Lotta Mauritzson på Nationellt bedrägericentrum tycker borde vara självklart.

– Jag har lyft inom polisen att det borde ses över, säger hon.

 Hon menar också att det borde finnas tydliga rutiner för hur pengar och värdesaker hanteras, både för att förebygga brott och skydda personal mot misstankar.

– Kräv av er arbetsgivare att ni har rutiner så att ni inte kan bli anklagade, uppmanar hon alla anställda.

Att bli falskt anklagad är en risk personalen lever med. Liliana Jakobsson har inte själv känt sig utpekad, men säger att en del äldre med minnesproblem kan förlägga och gömma saker och tro att någon tagit dem.

– Det är sådant vi måste stå ut med. 

Daiva Zimblys berättar att personal pekas ut minst två gånger i månaden. 

– Jag säger alltid att brukaren ska polis­anmäla och jag måste ju prata med den som pekats ut, även om jag självklart litar på min personal. Oftast har brukaren förlagt sakerna, säger hon.

Liliana Jakobsson och hennes kolleger ägnar också mycket tid åt att skapa trygghet bland brukarna.

– Jag försöker ta med dem i det jag gör så att de är i samma rum och ser vad jag gör, säga ”kom så går vi och bäddar” och sedan gör vi det tillsammans.

En av Parissa Kharazi Abharis brukare var bland dem som hade inbrott för två år sedan.

– Hon börjar varje besök med att berätta om det som hände. Och det är bara att lyssna. Det får ta tid. 

Fotnot: Yasmin och Elsa heter i verkligheten något annat.