Em är i 20-årsåldern och pluggar på en ort.

På ytan är han en vanlig kille med dreadlocks, skinnjacka och en stor mobil, men den härjade blicken avslöjar honom. I hemlandet tvingades Em, med hundratals andra barn, bli soldat.

Först tränades han att hantera vapen och skjuta på redan döda kroppar. Genast fick han de psykiska problem han sedan dagligen brottas med och tog droger för att orka fortsätta.

Som sjuåring deltog Em i strid och dödade människor för första gången. Efter flera år lyckades han fly och kom till Sverige.

Studierna går inte bra och Em har skyhög frånvaro. Han är smart och vill plugga, men sover dåligt, har mardrömmar och orkar inte upp. Ibland sitter han i bänken med den stora mobilen och hörlurarna i öronen.

Em fräser åt alla, som vill hjälpa honom. Efter några minuter kan mobilen inte döva ångesten längre. Lärarens tjat om premiärministern, som fått fredspris, blir droppen.

Så länge Em vägrar söka hjälp syns han inte hos vården och så länge han följer lagen, inte hos polisen

Tobias Persson

Em välter bord och stolar på vägen ut. Senare på kvällen går han till torget, på jakt efter drogerna han sedan barnsben är beroende av.

Några nätter i veckan försörjer sig Em på att städa, perfekt när man ändå har ångest och inte sover.

Han funderar på att söka hjälp, men vågar inte. Em vet inte vilken verklighet, som skulle hinna ifatt honom.

Men ibland gör den det ändå. Som när landsmännen dödade mamman med barnet på möbelvaruhuset.

Det var långt härifrån och Em kände dem inte, men vet hur svenskar tänker. ”Sådana är de allihop.” Em läser i media hur politiker, särskilt på högerkanten, beskriver killar som honom som ”tickande bomber”.

Sverige har haft fred så länge (i 205 år) att vi glömt vad krig är, trots de finska flyktingbarn som kom under Andra världskriget.

Nu debatteras Daeshkrigarna, som Erdogan hotar skicka hem, men de är ungdomar. Migrationsverket kopplar allt oftare in Säpo i sina ärenden.

Men att även barn används som soldater i världen, upplever jag som mindre känt. Att minnena orsakar psykiska problem, som kan dölja sig och inte dyka upp förrän senare i livet likaså. Här behöver medvetenheten bli bättre.

Å ena sidan är Sverige fortfarande en välfärdsstat med fungerande myndigheter. Å den andra lever vi i ett individualistiskt samhälle, där alla tänker på sig själva.

Det är lätt att ”hamna mellan stolarna”. Ems lön täcker hyra, mat, droger och abonnemang. Han syns varken hos AF, CSN eller Soc och, eftersom jobbet är svart, inte hos Skatteverket.

Men att även barn används som soldater i världen, upplever jag som mindre känt. Att minnena orsakar psykiska problem, som kan dölja sig och inte dyka upp förrän senare i livet likaså. Här behöver medvetenheten bli bättre

Tobias Persson

Så länge Em vägrar söka hjälp syns han inte hos vården och så länge han följer lagen, inte hos polisen.

Em ”seglar under radarn” och utlämnas åt sig själv.

Samhället reagerar inte förrän det är för sent, förrän någon gör något riktigt dumt. Som när Mihaljovic dödade utrikesministern. Eller landsmännen mamman med barnet på möbelvaruhuset.

Nu sitter de i fängelse. Då är politikerna snabba med att föreslå hårdare straff eller utvisningsregler.

Aldrig preventivt arbete, aldrig de sociala insatser Em skulle behöva.

Det är en kall vinter i Sverige 2019.

Kriget, upplevelserna och minnena har format Ems bakgrund, men vem formar hans framtid?

Fotnot: (Em finns på riktigt, men är flera olika personer)