I 15 år hade Skottland ett system som likt Sverige prioriterade vårdföretagens vinster framför patienternas vård.

Men extrema kostnader (känns igen från Sverige) och att folk inte längre fick vård efter behov (känns också igen från Sverige) fick landet att återinföra offentlig kontroll över vården.

Tyvärr står Sverige långt från samma insikt. I stället framställs privatisering och marknadsanpassning ofta som något som inte går att undvika, som en naturlag som inte kan stoppas.

Det är det naturligtvis inte. Men det som saknas är politiskt mod och politisk vilja.

Skottland är ett alldeles utmärkt exempel på vägen tillbaka till ett anständigt vårdsystem.

En av dem som varit med från start i denna återgång är fackföreningsmannen Dave Watson från Skottlands största vårdfack Unison.

I veckan var han inbjuden av Arena Idé för att tala om övergången.

Systemet med marknadsanpassning infördes av Margaret Thatcher, samtidigt som hon kraftigt skar ned resurserna till den brittiska sjukvården.

Men från 2003-2004 har systemet åter lagts om utifrån riktlinjer som kunde finna en bred politisk enighet. En riktlinje var att anställda ska delta i de beslut som berör dem och att utveckling av vården ska ske genom samverkan mellan patienter, personal och lokala myndigheter.

I Sverige har i stället ett marknadsanpassat styrsystem för vårdpersonalen, New Public Management, NPM, drivits bortom det absurda.

I sin mest extrema form, som kallas ”värdebaserad vård” (styrande för bland annat Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm), har NPM utvecklats till en metod för total kontroll av personalen utifrån vad som ger högst värde i form av vinst för företagen.

En viktig anledning till att Skottland gick ifrån marknader i vården var just de gigantiska kostnaderna.

– Vi betalade överpriser, och hade enorma kostnader för privata vårdföretags höga löner, marknadsföring och företagsaffärer, säger Dave Watson när han framträder under ett seminarium på Karolinska Institutet i Stockholm.

En annan riktlinje under vägen tillbaka var att den marknadsbaserade beställar – uförarmodellen, som fortfarande styr vården i Sverige, måste avvecklas.

– Man kan inte driva sjukhus som restauranger. Vård är ingen marknad. Därför bör det inte heller drivas som en marknad, säger Dave Watson.

Ack så långt ifrån det svenska inställningen. Här har marknadsstyrningen i stället upphöjts till lag.

Därmed har också den svenska hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om att vård ska ges efter behov och inte efter plånbok i dag mist sin innebörd.

Lagen om valfrihetssystem, Lov, har inneburit att vårdföretag etablerar sig på ställen, och tar emot patienter, där de gör högst vinst, inte där behoven är som störst.

Lov har därmed blivit överordnad den svenska hälso- och sjukvårdslagen, något som gjort det lagligt för vårdföretagen att prioritera högsta möjliga vinst framför patienternas vårdbehov.

Detta är extra olustigt då det ju faktiskt är skattepengar som finansierar vården.

Men om Skottland har kunnat vända skutan och föra tillbaka vården ur företagens grepp till att åter bli styrda av patienter, personal och skattebetalare i en demokratisk process, vad har då gjorts i Sverige för att stärka patienter, personal och den svenska portalparagrafen om vård efter behov?

Inte mycket är det sanna svaret, och det som gjorts har i många fall varit rent kontraproduktivt.

Efter Alliansens närmast fanatiska marknadsdyrkan och Socialdemokraternas tafatta utspel om frågan om vårdens privatisering tillsatte den socialdemokratiskt ledda regeringen slutligen en utredning i början av 2018 om hur vården skulle kunna bli mer jämlik.

Sjukhusdirektör Göran Stiernstedt utsågs att leda utredningen.

Valet av Göran Stiernstedt var kontroversiellt eftersom Stiernstedt sedan 2014 är knuten till konsultfirman Rud Pedersen som Senior Adviser inom området hälsovård.

Detta kan tolkas som att regeringen gav marknaden i uppdrag att utreda sig själv. Och något matnyttigt blev inte heller resultatet.

Göran Stiernstedts direktiv var att se över ersättningssystemen och se över Lov, lagen om valfrihetssystem, utifrån portalparagrafen som säger att vård ska ges efter behov.

Detta har han dock inte gjort och utredningen har inte heller givit några skarpare förslag.

Naturligtvis borde regeringen ha förutsett detta i ett tidigt skede. Stiernstedts utredning måste betraktas som ett fatalt misslyckande och en ny utredare bör tillsättas som är mer villig att följa utredningsdirektiven.

När det gäller personalen sade statsminister Stefan Löfven redan i sin regeringsförklaring 2014 att hans mål var att avskaffa New Public Management, NPM, som styrsystem.

En delegation, Tillitsdelegationen, tillsattes också men den förbjöds att föreslå någon ändring av regelverket, vilket naturligtvis var en absurd inskränkning av förslagsrätten eftersom det i huvudsak är regelverket som fallerar.

De framsteg som ändå gjordes inom Tillitsdelegationen om hur man kan ge personalen större ansvar och tillit har dessutom haft svårt att nå ut eftersom en beslutsväg eller annan metod för att sprida kunskapen aldrig skapades.

Men Socialdemokraterna kan inte vänta längre medan vården rasar samman alltmer.

Partiet måste aktivt och hårt driva frågan om att helt avskaffa privatiseringslagen Lov, lagen om valfrihetssystem.

Denna lag är i dag det främsta skälet till att den svenska portalparagrafen om vård efter behov inte längre fungerar.

– Vårdvalssystemet är endast något som är utformat för företagens vinster och har inte något med människors behov av vård att göra. Detta måste bort, poängterade också det socialdemokratiska oppositionsrådet Talla Alkurdi i region Stockholm under den efterföljande diskussionen vid Dave Watsons genomgång på Karolinska Institutet.

Och det som Talla Alkurdi säger är ju rätt.

När vi ser uppsägningarna på de stora sjukhusen i Stockholm, när vi ser det kaos som akuten på Södersjukhuset har utvecklats till, när vi ser miljardrullningen i Nya Karolinska sjukhuset som ingen i det borgerliga styret vill ta ansvar för är det i sanning obegripligt hur den borgerliga majoriteten i Stockholm har lyckats skapa detta fullständiga sjukvårdshaveri.

Men de borgerliga i Stockholm skulle aldrig ha kunnat omforma  stockholmarnas sjukhus till management efter kapital i stället för vård efter behov, om inte det legala regelverket hade gjort det möjligt, det regelverk Stiernstedts utredning skulle se över men inte gjorde.

Och det legala regelverket formas av Sveriges regering och beslutas av Sveriges riksdag.

Så varför är vår socialdemokratiskt styrda regering så tyst? Varför är det inte socialminister Lena Hallengren som säger de ord Alkurdi förmedlar?

Ska vi undvika den totala katastrofen där svensk sjukvård slutligen faller samman – och vi ser hoten tydligt – måste Sverige i likhet med Skottland bryta den katastrofala marknadiseringen av sjukvården och påbörja vägen tillbaka mot en vård som ges efter behov.

Vi måste tilldela vården tillräckliga resurser och avskaffa New Public Managements nedgradering och munkavle på personalen.

Det är längtan efter denna förändring som inte bara en regionpolitiker i Stockholm ska argumentera för.

Det är något som det stora LO-kollektivet måste få höra från en socialdemokratisk socialminister och från övriga socialdemokratiska företrädare.

Social rättvisa, jämlikhet inom vården och vård efter behov var en gång Socialdemokratins paradgrenar. Den linjen måste återupptas.