”Nationalism är alltid kopplat till skuld och renhet. Skulden ska förgöras genom renande handlingar och skapa en ren stat, ett rent sinne. Och när du väl har fått ett folk att anamma idén om skuld och renhet kan du skapa folkmord.”

Orden kommer från professor Katharina von Kellenbach från St. Mary’s College of Maryland i USA.

Tidigare i höst pratade hon i Stockholm om sin forskning i hur känslan av skam, skuld och rening är mycket vanlig och mycket effektiv i den högerextrema kontexten.

I Nazityskland fick judarna bära den skuld som nationen skulle renas från, innan också politiska motståndare, fackföreningsledare, homosexuella och andra oliktänkande pekades ut som de skyldiga.

Och läser vi historien in i vår tid har von Kellenbach rätt. Trumps hatretorik har ett syfte. Så också Sverigedemokraternas.

När Sverigedemokraternas företrädare med frenesi plockar ned prideflaggor och går till angrepp mot skyddsombud på våra arbetsplatser är det ett led i att peka ut de skyldiga till att samhället, enligt SD, är på väg mot kollaps.

Socialdemokrater, fackligt aktiva, miljöpartister och liberaler företräder i SD:s värld inte åsikter som i en demokrati stöts och blöts mot andra åsikter. 

Det är åsikter och åsiktsbärare som nationen måste renas från. Som svulster bör de skäras bort från samhällskroppen.

Och i all nationalkonservativ propaganda, så också SD:s, är denna rening nödvändig, i annat fall går samhället mot katastrof.

Bara en novis kan missa att SD inte är ett demokratiskt parti.

Men varför gäller denna strävan efter ”renhet” inte Sverigedemokraterna själva?

För några år sedan var halva partiledningen ute och viftade med järnrör mot oliktänkande i centrala Stockholm och kallade förbipasserande för ”hora” och ”babbe”, en partiföreträdare ville ställa sig på Öresundsbron och skjuta ned flyktingar.

Och nyligen väcktes åtal mot en av partiets Europaparlamentariker för sexuellt ofredande. Men skandalerna verkar inte beröra partiet nämnvärt.

Även här kan vi hitta en förklaring i Katharina von Kellenbachs forskning. Efter koncentrationslägren uppvisade förövarna, som ansåg att offren var de skyldiga, sällan eller aldrig någon ånger. Däremot kände offren påfallande ofta skuld.

Det överensstämmer med andra situationer i sociologisk forskning. Bland våldtäktsoffer är känslan av skam och skuld ofta kraftigt uttalad. Förövarna känner sällan någon skuld.

I all behandling av posttraumatiska stresssyndrom efter hemska upplevelser är skam och skuld de centrala känslor som alltid måste bearbetas.

Det vi ser hända i Sverige i dag är ett försök av SD att skapa en normalisering av detta förhållande mellan offer och gärningsmän.

Det är därför groteska mängder hat sprids över invandrare, arbetarrörelsen och andra. Motståndarnas ”skuld” måste befästas. Och motståndarna måste förgöras, annars går samhället under.

I boken Selling Hitler, av professor Nicholas O’Shaughnessy på London University, beskrivs de ”ryktesgrupper” som nazisterna skapade redan under 1930-talet vars uppgift var att hitta exempel på judar och oliktänkande som begick övertramp, gärna våldtäkter och mord.

Övertramp som sedan kunde användas i hat- och ryktesstormar.

Ett liknande arbete utförs i dag av en mängd SD-nära hemsidor. Syftet är att stämpla invandrare, LO, socialdemokrater och liberaler som bärare av ondska, skuld och skam som nationen måste renas från.

Naturligtvis går utvecklingen att stoppa, men då behövs en klar linje bland dem som vill försvara det demokratiska samtalet.

Tyvärr utvecklas Sverige nu i motsatt riktning.

I ett inslag i SVT Nyheter beskrivs Aftonbladets politiska chefredaktör inte som en bärare av socialdemokratiska åsikter i en demokrati, utan som ”hatad i vida kretsar”.

Och SD jublar.

När statsminister Stefan Löfven försöker förklara våld och övergrepp med sociala faktorer i stället för med hudfärg närmast förlöjligas han i media.

Och SD jublar.

Förblindade av SD:s framgångar lägger sig Moderaterna och Kristdemokraterna allt närmare SD:s retorik av ett katastrofläge där nationen måste renas från det onda.

Även de borgerliga partier som 1933 röstade fram Hitler och nazisterna pratade om katastrofläge som krävde exceptionella åtgärder innan landet kunde återgå till demokrati.

Så skedde inte.