27-åriga Sara Johns hoppas att Sudan nu är på rätt väg för att skapa en stabil demokrati.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

När Sudans diktator Omar al-Bashir föll, föll också 27-åriga Sara Johns lockar till marken. 

– Jag kände att nu – nu förändras allt! Och jag ville känna förändringen på min egen kropp, så jag klippte av mig håret, säger hon och drar handen genom den korta snaggen.

Samtidigt som hon klippte sig, kastade Sara också slöjan.

– Förr kunde polisen stoppa dig mitt på gatan och börja fråga: “varför bär du inte hijab? Varför har du jeans”? För mig var det där maktmissbruket en av de viktigaste anledningarna till att jag gick med i protesterna, säger hon.

Allt började i december 2018, då subventionerna på bröd och bensin slopades och priserna i Sudan steg kraftigt. Desperata människor gick ut och demonstrerade i flera av landets städer.

Men till skillnad mot tidigare brödprotester blev de snabbt politiska och riktades mot Omar al-Bashirs regim, som regerat Sudan i över tre decennier.

Det lilla fackförbundet Sudanese Professionals’ association – SPA – intog tidigt en ledande roll.

Förbundet, som bland annat organiserar universitetsprofessorer, läkare och journalister, hade fram till dess varit så gott som okänt för gemene man, men det var snarast en fördel, menar en av dess ledare, universitetsprofessorn Mohammed Yosif al- Mustafa. 

– Folket hade förlorat allt förtroende för regimen – de hade nått gränsen på precis alla plan – så att vi inte var en del av det rådande systemet gjorde att människor litade på oss, säger han.

SPA satte upp demonstrationskommittéer över hela landet och koordinerade när, hur och under vilka paroller protester skulle hållas. Mohammed Yosif al-Mustafa och andra tongivande personer fängslades tidigt.

– Men vi hade förberett oss för det och hade en underjordisk ledning som stod redo att ta över, berättar al-Mustafa.

Efter flera månaders protester tog militären sin hand från Omar al-Bashir, som störtades den 11 april. Ett nybildat militärråd meddelade att man hade tagit över makten, och lovade val inom ett par månader. 
Det accepterade inte sudaneserna. 

– Vi var många och vårt sätt att tänka hade förändrats. Först hade vi inte ens kunnat föreställa oss att vi skulle kunna avsätta presidenten, men nu kände vi att tillsammans klarar vi allt, minns Sara John.

Hon går längs grusvägen i utkanten av Khartoums universitet, där hon pluggar sin master i engelska.

Universitet ligger alldeles intill militärens högkvarter, och detta blev platsen där hon och tusentals andra sudaneser inledde en flera månader lång sittstrejk med krav på civilt styre.

Demonstranterna sov på området, fyllde husväggarna med revolutionsgrafitti och skanderade slagord.

Trots svår repression från militären, bland annat i form av en massaker den 3:e juni då över 100 obeväpnade demonstranter dödades just här, tvingades till sist också militärrådet bort.

I december 2018 gav sig sudaneser ut på gatorna för att protestera mot slopade subventioner på bröd och bensin. Och snabbt riktades protesterna mot Omar al-Bashirs regim, som regerat Sudan i över tre decennier.

I augusti skrev militären och proteströrelsens ledare under ett maktdelningsavtal som ska utmynna i demokratiska val om tre år. För första gången på tre decennier har landet nu en civil premiärminister.

– Jag känner att vi är på rätt spår, vi är på väg att bli civiliserade, säger Sara, som ofta blandar ihop orden ”civil” och ”civiliserad” när hon talar om det sudanesiska styret.

För henne är det ena en förutsättning för det andra.

Men att maktdelningsavtalet är allt annat än perfekt är alla smärtsamt medvetna om. Det är en kompromiss där demokratirörelsens ledare tvingas sitta vid samma bord som den gamla regimens bödlar.

Det är svårt att komma överens. Ett par månader efter avtalet har man fortfarande inte lyckats enas om vilka som ska sitta i en lagstiftande församling, den sudanesiska ekonomin är i fritt fall, korruptionen genomsyrar samhällets alla institutioner.

Regeringen tvingas till en nästan omöjlig balansgång, där det gäller att inte provocera fram en ny militärkupp, men inte heller gå så långsamt fram att ”gatan” exploderar igen. 

Det senare är ett reellt hot. SPA-ledaren Mohammed Yosif är inte så positiv som han var för ett par månader sedan, utan tycker att revoltens ursprungliga krav har vattnats ur av alla kompromisser.

– Och jag tror inte militären menar allvar med att lämna över makten, de försöker bara sinka allt, säger han.

Enligt Yosif planerar SPA därför en ny demonstrationsvåg den kommande månaden, för att ”tvinga militären och partierna att möta verkligheten”, som han säger.

– Gör de inte det är vi beredda att driva det här till sin spets. Personligen tror jag att det kommer att krävas en andra revolution för att ta oss ur den här situationen.

Text: Anna Roxvall
Foto: Johan Persson

Sudans nya styre

Sudan styrs av det ”suveräna rådet”, som består av fem militärer och sex civilpersoner som ska leda landet mot demokratiska val inom tre år. De första 21 månaderna leds rådet av en militär, de resterande 18 månaderna av en civil person.

En civilledd regering har ansvar för det dagliga styret av landet. Ministrarna i regeringen är alla civila, utom inrikes- och försvarsministern, som tillsatts av militären.