Hur vinner vi egentligen tillbaka väljarna som gått till Sverigedemokraterna, SD?

En fråga jag tror att rätt många utav oss grunnar på i dessa tider.

Jag är inte så förmäten att jag tror mig sitta inne med alla rätta svar här, för det gör nog ingen.

Men jag tror att vi nått vägs ände när det gäller hur vi hitintills valt att hantera SD. Därför tror jag också att vi behöver vara modiga nog att våga välja en annan väg.

Kanske är det inte svårare än så här.

  1. Vi accepterar att vi aldrig får tillbaka en del av väljarna, för de var aldrig våra till att börja med. De har egentligen alltid varit populister och rasister, så vi släpper dem helt enkelt. Låt dem vara.
  2. Vi driver en politik som utgår ifrån att vi kan minska ojämlikheten. Läs gärna LO:s jämlikhetsutredning, där finns hur många kloka förslag som helst, 115 stycken för att vara exakt.
  3. Vi undviker in i det längsta en retorik som bekräftar SD:s världsbild. För de enda som vinner på det är SD.
  4. Vi berättar för folk att det inte är ödet som skapat den värld vi lever i, det är politik. Och politik betyder nåt. Därför måste man på något sätt också engagera sig – utifrån sina egna förutsättningar förstås.
  5. Vi jobbar hårt på att ge människor hopp. SD växer ur hopplöshet och uppgivenhet. De växer genom att servera människor en illusion om ett bättre liv som ser ut som Sverige såg ut förr. Men världen kommer tack och lov aldrig att bli som förut, det är inte där vi hittar lösningarna. Tvärtom måste vi finna hopp i den tid vi befinner oss i nu.

Och sist men inte minst: Vi säger alltid, alltid ifrån när människor uttrycker sig rasistiskt.

Det är varken en mänsklig rättighet eller en fråga om yttrandefrihet att ta sig rätten att kränka andra människor.