Var är alla bra jobb? Det frågar sig en ny studie från Eurofond som är ett EU-organ som servar stater och arbetsmarknadens parter med fakta.

Och de levererar själva det obehagliga svaret:

Skillnaderna i anställning, inkomster och trygghet ökar på bred front.

Det europeiska samhället är på väg att spricka upp i ett allt starkare klassamhälle där allt fler visserligen kan glädjas åt högavlönade jobb men där allt fler samtidigt hamnar i gruppen lågt avlönade.

Fler med hög lön, alltså. Men också fler i jobb som skapar fattigdom.

Och dessa två allt större grupper lever nu sida vid sida i hela Europa, också i Sverige.

Följaktligen försvinner andelen medelavlönade jobb mer och mer – och livet polariseras för Europas invånare.

Jobb med medellön försvinner

Mellan 2002 och 2017 skapades många nya höglöne­jobb. Och ett stort antal nya låglönejobb. Jobben med medellön försvinner och polariseringen ökar. (Källa: Eurofonds)

På EU-byråkratiska kallar Eurofond denna polarisering som skett mellan 2002 och 2017 för en ”utmaning”.

Men naturligtvis är den betydligt mer än så. Den är en katastrof.

I spåren av gigekonomins utbredning och de allt vanligare sms-anställningarna får Europas arbetare allt svårare att skapa sig ett vettigt liv.

I många europeiska länder slutar företag, speciellt inom den växande tjänstesektorn, kalla sig för arbetsgivare och omvandlar sig i stället till ”förmedlare” av enstaka timmar eller uppdrag.

Därmed flyttas all risk och allt ansvar över till den enskilda arbetaren.

Det är en verklighet vars brutala följder skoningslöst skildras i den engelska regissören Ken Loachs film Sorry we missed you som just nu går på svenska biografer.

Det är en film som visar vad Eurofonds siffror betyder i verkligheten, när den tidigare byggnadsarbetaren åker ned ett trappsteg: till ett lågbetalt tjänstejobb.

Storbritannien är ett av de länder i Eurofonds studie som uppvisat störst polarisering mellan 2002 och 2017, men utvecklingen är densamma också i Sverige.

Skillnaden är att vi startade i ett bättre läge, alltså med en högre andel högavlönade jobb och en lägre andel lågavlönade jobb än snittet.

Men därefter är utvecklingen lika skrämmande. Tillväxten av högavlönade jobb har gått snabbt.

Men tillväxten av svenska låglönejobb är numera, i en europeisk jämförelse, mycket snabb.

Vi lyfter inte längre hela befolkningen, bara en del av den, medan vi låter lika många människor halka efter.

I EU pågår en debatt om att införa minimiregler för arbetsmarknaden. Bland annat innehåller det nya arbetsdirektivet en minimigräns för hur många timmar en anställd i gig-ekonomin måste få betalt för.

En pizzautkörare som får betalt per utkörning ska alltså vara garanterad en viss minimilön.

Risken är dock stor att vi genom politiskt beslutade miniminivåer binder ris för egen rygg. Det kan aldrig handla om att en arbetare ska få några tior kastade till sig för att acceptera att vara i det närmaste livegen, ständigt till hands om det skulle behövas.

Vad det handlar om är att i stället få rimligt betalt för den anställning det i verkligheten är, med reglerad arbetstid, lön och villkor. Och för att kunna ställa sådana krav krävs en hög facklig organisering.

Och tyvärr är det inte tu tal om att de svenska facken har tappat mark.

Organisationsgraden inom LO-kollektivet har sjunkit, vilket kan leda till svåra konsekvenser för de arbetare som hänvisas till gruppen jobb med låg lön i diagrammet här intill.

Det är därför mycket troligt att den fackliga organisationsgraden kommer att bli avgörande för om vi lyckas skapa ett samhälle där antalet lågbetalda fattigdomsskapande jobb sjunker, i stället för att stiga som i dag.

I Norge har matutkörarna efter en facklig strejk fått till stånd ett kollektivavtal med arbets-givaren Foodora.

Kan vi öka organisationsgraden även i Sverige kan vi ställa samma krav.

Alternativet ser vi annars i den katastrofala undergång som drabbar den engelska familjen i filmen Sorry we missed you.