Jonas Wallin: ”Det var en maktstrid och jag förlorade”

Tisdagen 27 augusti meddelades att Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin avgår med omedelbar verkan. Dagen efter publicerade Aftonbladet uppgifter om att det var efter deras frågor som Wallin avgick.

Dagen därpå postade förbundet på sin hemsida förtydligande om de olika frågor Aftonbladet hade till Wallin.

Sedan dess har det varit tyst. Väldigt tyst. 

Elektrikern försöker reda ut vad som hänt, och stämmer träff med Jonas Wallin hemma i huset i Nyköping. 

Vad var det som hände?

– Det har varit en ohållbar situation i förbundsledningen. Vi har väldigt olika uppfattningar om hur förbundet ska styras. Jag menar att vi bör ha en dialog med medlemmarna, direkt. Den andra sidan har valt att arbeta med sådant som opinionsundersökningar och fokusgrupper, där någon annan blir ägare av svaret: den som sätter ihop frågorna och sammanställer svaren.

Hur länge har den här splittringen funnits?

– Jag påstår att den har varit i flera år. Men den har blivit tydligare under det senaste året. Efter det senaste förbundsmötet. Det har hänt många gånger att vi har sagt i förbundsledningen att vi ska göra på ett visst sätt, men så har vi haft förbundsstyrelsemöte och då har det fattats ett helt motsatt beslut. 

– Det finns ingen rak väg framåt. Det har jag känt ganska länge, och nu i somras, under semestern så kände jag att jag mår fan inte bra i det här. Vi fattar en mängd beslut där vi drar på oss en massa kostnader som jag inte ser är nödvändiga, till exempel sifo-undersökningar och att vi utökat kommunikationsavdelningen. 

– Jag menar att man borde jobba i verkligheten. Jag försökte ge uttryck för det i min sista ledare i tidningen. Att om man beskriver vilket vackert hus man har, även om man visar med bilder, så är det ändå inget hus. Man måste bygga det också. Och då kan man inte bara prata, utan det måste till verksamhet. Man har splittrat förbundet mellan anställda och förtroendevalda. I dag finns det på många ställen inget samarbete. Och jag tror att vi måste samarbeta, hjälpas åt.

– Jag kan vara självkritisk och tänker att jag skulle ha prioriterat mer tid med förtroendevalda, men det är inte det att jag inte har försökt, jag måste också ha tillåtits att ha det. 

Du har inte blivit inbjuden?

– Inte på deras möten under de senaste fem åren. Det har inte någon av förbundets verksamhetsansvariga blivit, inte arbetsmiljöansvarige, inte ackordsansvarige. 

– Jag är inte utan skuld jag heller. Jag har ju mina brister. Jag kan fara iväg och bli jävligt arg och uttrycka mig dumt. Det råder det inga tvivel om. Det är något jag har jobbat med ganska länge att försöka tänka kring ett varv eller två, eller tre. Men det är inte alltid jag lyckas med det. Men det är något jag har jobbat med ganska mycket, särskilt sedan 2015 då jag gick in i väggen. Efter det har jag försökt att strukturera upp allt. 

Under det senaste förbundsmötet fick du röster emot dig?

– Ja, det var inget kul förstås. Jag anade ju redan då vad det var som hände, det var en del av splittringen. Förtroende är ju inget statiskt, det måste man ju förtjäna. Men för att förtjäna det så måste man ju få vara i det sammanhanget, det är den enda möjligheten, annars hör de ju bara rykten om en. Man behöver ju vara i verkligheten ihop, för att förtjäna det förtroendet. 

Vad hände i anslutning till att du avgick?

– Jag och ett par av förbundsombudsmännen skrev en debattartikel i Aftonbladet om klimatfrågor. 

Var den inte förankrad?

– Den var förankrad, vi hade pratat om det under en ganska lång tid, sedan innan sommaren, att vi skulle ta fram en klimat- och energiplan. Jag träffade Fridays for future, fredagen innan. De hade krav på oss att vi skulle strejka, men vi tyckte inte att det kändes som det bästa alternativet, så vi sa nej till det. Men i artikeln uppmanade vi så många som möjligt att delta i de här manifestationerna. Det var det som den andra sidan blev upprörda över. Och då blev jag arg, så jag uttryckte mig nog lite dumt. Men det kändes som droppen. 

– Jag hade gått och klurat ganska länge under sommaren att jag inte kommer att kunna stå för den inriktning förbundet har tagit. Det här att man inte litar på dem som träffar medlemmarna, utan att man mer arbetar mot spinndoktorer. 

– Efter den hetsiga diskussionen om debattartikeln i Aftonbladet så hade vi LO-styrelse måndag-tisdag. Så jag tänkte att på onsdagen så konfronterar jag den andra sidan och säger att antingen så gör vi på mitt sätt, eller så kan jag inte längre ta det här ansvaret.

Men du hann inte innan dess att Aftonbladet hörde av sig med frågor?

– Nej, jag fick ett mejl från kommunikationschefen. 

Varför har du inte försvarat dig mot Aftonbladets skriverier?

– Dels för att jag inte avgick på grund av Aftonbladet. Dels för att jag är chanslös. Jag skulle aldrig vinna, jag tror inte jag skulle få ut min bild av situationen. Men jag har inte skott mig på något och inte brutit mot några stadgar eller regelverk. 

Men då måste jag bocka av de punkter som Aftonbladet nämner. För det första lägenheten?

– Förbundet har haft lägenheter för att spara pengar, för det finns så pass många som behöver sova över i Stockholm. Men det har funnits ett väldigt tydligt reglemente för hur det ska gå till. Ett reglemente jag har följt. Det gäller även förmånsbeskattningen. Det rör sig om mellan tre-fyra nätter i månaden som jag har utnyttjat lägenheten. Men lägenheten har varit uthyrd till privatpersoner under långa perioder. Och vi är många som har använt samma lägenhet. 

Resorna?

– Det handlar om rena tjänsteresor, som är granskade sedan länge. Även där har jag följt alla reglementen.

50-årsfesten?

– Det är klart man kan ha funderingar om att förbundet bjöd så många gäster, och att det även bjöds på alkohol, men det är absolut inget som varit unikt för mig. Vi har haft många 50-årsfiranden, både inom vårt förbund och på arbetsgivarsidan, inom politiken och inom arbetarrörelsen, det är kutym att man gör så. Inbjudna på det här firandet var representanter från arbetsgivarsidan och arbetarrörelsen. Men det var inte en enda kompis till mig. Min privata fest hade jag hemma, och den betalade jag själv. 

Nolltoleransen mot alkohol i förbundet togs förra året?

– Ja, världen förändras ju, och våra policys med den. Det som var okej förr i världen är inte okej i dag. Utan det gäller ju att förbundet följer så att man ligger rätt i tiden. 

Facebook-uppdateringarna? 

– Ja. Det var dumma saker jag gjorde i ilska. Jag var arg för att socialdemokraterna nonchalerade oss, när vi hade behov av mer politik. Men det är klart att jag, oavsett fråga, borde ha hanterat det bättre. Så är det. 

Så du har inte bemött Aftonbladets kritik för du skulle aldrig vinna, men du har inte gjort något fel? Förstår jag dig rätt?

– Ja, eller nej. Jag har gjort många fel. Jag gapar och skriker, jag är ingen lammunge. Jag agerar i affekt. Men jag följt alla förbundets reglementen och jag har inte gjort något av egen vinning. Jag har inte tjänat något på det här, utan tvärtom. 

Vad har du fått för reaktioner efter det att du meddelade att du avgår?

– Jag har fått fantastiskt bra reaktioner från både medlemmar och förtroendevalda, från hela arbetarrörelsen faktiskt. De har sagt fruktansvärt fina saker, men det är svårt att ta till sig det när man inte mår bra. Jag känner ett otroligt stöd. Även från arbetsgivarsidan. 

Så vad händer nu? Vad vet du om din egen framtid?

– Jag är fortfarande anställd som ombudsman i Elektrikerförbundet, och jag har ingen fallskärm. Men det kommer att ta ett tag innan jag kan fatta några beslut om vart jag ska. Jag ska fokusera på att må bra, och så fort som möjligt få fason på hjärnan igen. Framtiden är så här långt höljt i dunkel. 

Vad känner du om vad som hänt i förbundet?

– Jag känner stor sorg. Jag har verkligen trott på vårt förbund. Jag har gjort precis allt jag kan för medlemmarna, men det har slitit på mig. Det var en maktstrid och jag förlorade, och då valde jag att gå. Istället för att sitta kvar och försöka leda något som jag inte tror på.

– Om man ska vara ledare för en organisation så måste man ju tro att det som organisationen gör är det bästa för medlemmarna, och om man inte tror det, och om man inte får gehör för sina egna idéer, så blir det ohållbart. Jag kan inte sitta som en tjänsteman, och bara administrera. Jag är inte sådan som person, jag vill kunna stå för besluten. 

Vad vill du säga till medlemmarna?

– Vi är trots allt världens starkaste fackförbund – och det som gör oss till det är våra medlemmar. 

Bilder: Gustav Gräll