Erika Petersson: Jag skäms för er utan skam

I veckan skulle jag äta på restaurang.

Jag och min sambo började givetvis med att be om ursäkt till servitören för att vi var där.

Vi är sådana till naturen, både jag och min kille, det är en av anledningarna till att vi förstår varandra.

Vi tycker båda att det är sympatiskt och passande att, i majoriteten av situationer som livet utsätter en för, snabbt förtydliga att man inte valt att bli född.

Ursäkta, men nu råkar det tydligen ha blivit så att jag finns, hoppas vi kan hitta en lösning trots detta. 

När vi kom fram till en servitör som torkade glas röt min kille till för att få servitörens uppmärksamhet.

Nej jag skojar, hahaha. Han viskade med samma mjuka röst som man kan tänka sig att trollmor använder när hon lägger sina elva små troll:

”Förlåt, vi tänkte äta här, men vi är lite tidiga, ni kanske inte har öppnat än?” 

Min spontana tanke när vi satt där var att detta är ett exempel på när pengar har verkat som ett substitut för uppfostran

Så frågade han, trots att vi nyss kommit in genom en öppen dörr och verkligen inte sparkat in den.

Såna som oss har för mycket skam i kroppen för att göra inbrott, särskilt på en restaurang där vi tänkt äta.

”Det är ingen fara såklart, vi har precis öppnat. Ni kan sätta er där vid fönstret.” 

Tjugo minuter senare trippade en kvinna in i restaurangen som uppenbart inte skämdes eller planerade att be om ursäkt ens lite för sin existens.

Närvaron av sådana personer gör mig alltid illa till mods.

Människor som tycker de är självklara i världen, gåvor till mänskligheten.

De är så jävla, förlåt, sjuka i huvudet. De vaknar upp varje morgon och skriker ”varsågoda!!” till sin omgivning eftersom deras uppenbarelse är en soluppgång, deras fötter är små underbara amuletter som trippar omkring på jordskorpan.

Jag hörde delar av konversationen mellan den underbara välsignelsen och servitrisen.

Kvinnan förklarade, som ett litet barn, att hon ville ha ett bord vid fönstret i stället för det bordet hon först blev tilldelad när hon berikade lokalen med sin närvaro. 

Vi tycker båda att det är sympatiskt och passande att, i majoriteten av situationer som livet utsätter en för, snabbt förtydliga att man inte valt att bli född

Om jag inte i 25 år tränat på att trycka undan känslor i offentliga rum hade jag kanske knäckt mina ät-pinnar, men självklart gjorde jag inte det.

Jag och mitt (av upprördhet) flamberade ansikte tog i stället ett djupt andetag genom näsan. 

När servitrisen beklagat sig och förklarat att samtliga fönsterbord var upptagna (eftersom man ibland för barn måste förklara det redan uppen-bara) gav hon ett vansinnigt svar, pekandes mot vårt bord:

”Åh, ja det går väl bra antar jag, det är bara det att vi brukar sitta vid det där fönstret och det är alltid så himla bra.”

Min puls tar slut varje gång jag hör en vuxen person våga vara ett barn på offentlig plats.

Det är en utomjordisk upplevelse. 

Min spontana tanke när vi satt där var att detta är ett exempel på när pengar har verkat som ett substitut för uppfostran.

Man har i hela sitt liv varit tillräckligt rik för att kunna vara gnällig.

Jag vet såklart inte hur rik den här personen var.

Men självklart var hon rik.

Vi gick därifrån, tackade. När vi gick förbi fönstret såg jag att hon leendes knäppte med fingrarna åt en servitris.