En viktig valfråga för Socialdemokraterna blir nu verklighet.

Alla som har hemtjänst ska få en fast kontaktperson och därmed ett större inflytande över sin egen situation.

Kraven på förbättringar har länge framförts på hemtjänsten.

Privatiseringarna inom den kommunala välfärden har lett till uppkomsten av företag som konkurrerat med låga kostnader, sämre villkor för de anställda och sämre service till de äldre. 

Journalisten Anna Bäsén wallraffade några månader inom hemtjänsten. Dokumentationen från tjänstgöringen i det privata bolaget Bonitas resulterade i boken ”Vem ska ta hand om mamma?” från 2012.

Om någon tvivlar på om hemtjänsten fungerar som den borde för anställda eller kunder, räcker det med att läsa det utdrag som Expressen publicerade två år senare.

För de snäva och överoptimistiska tidsscheman som sätts tar ingen hänsyn till oväntade händelser.

De tar inte hänsyn till att de äldre är människor vars hjälpbehov varierar eller att den hjälp de behöver ofta inte går att mäta i tid. 

Eller att medmänsklighet inte kan schemaläggas.

Och samtidigt som de äldre upplever att de får allt mindre hjälp och inte vet vem som kommer hem till dem just i dag stressar den underbemannade personalen för att hinna mellan de olika hemmen.

Stressar med omöjliga scheman och gör avvägningar om vem som ska få mindre tid när någon annan behöver mer.

Samtidigt är det ju inte konstigt att vi har fått den här utvecklingen i Sverige.

När det finns möjlighet att som företag verka inom välfärden och spara pengar på servicen utan att något händer, ja då är konsekvenserna ganska givna.

Självklart kommer de privata företag som bedriver hemtjänsten att göra allt för att göra så stora vinster som möjligt. 

Vilka som blir förlorarna på detta? De äldre som är beroende av hemtjänsten för att leva och de anställda.

Att socialminister Lena Hallengren nu ger klartecken till en utredning om kontaktmannaskapet inom hemtjänsten för att de äldre ska ha mer inflytande över sin situation är viktigt.

För så länge ett stopp av privatisering i välfärden inte ses som en politisk möjlighet måste det ställas krav på företagen. Stora krav och tydliga krav. 

Men minst lika viktigt är detta för de anställda. 

Känslan att kunna hjälpa är trots allt helt centralt i omvårdnadsyrken.

Det motsatta, att uppleva att man i sitt jobb som hemtjänstpersonal inte har förutsättningarna att göra tillräckligt för de äldre, är oerhört destruktivt och många gånger det som leder till utbrändhet eller avhopp. 

Att bli mer delaktiga i långsiktig hjälp- och stödplanering, att få en fördjupad kontakt med mottagarna av servicen och att faktiskt planera utifrån de äldres behov ger klara förbättringar för anställda inom landets hemtjänst.

Detta är ett viktigt första steg för en fungerande hemtjänst värt namnet.

En hemtjänst där de äldres behov får styra och där personalens villkor faktiskt fungerar.