Dagbarnvårdare: ”Barnens trygghet är viktigast”

Ankie Werner driver familjedaghemmet Sagotåget. Följ med henne på den arbetsdag.

De flesta dagar tar Ankie Werner barnen i elcykeln och trampar iväg till något utflyktsmål Foto: Claudio Bresciani/TT Bild

Ytorna runt det sista radhuset på den lilla återvändsgränden i Farsta är ett myller av färger och former.

Ett par stenharar hälsar välkommen, ett bi i plast lutar sig tillbaka i en av stenläggningarna som slingrar sig kring lyktor och växter.

På husväggen hänger en basketkorg. Innanför ett plank skymtar ett stort trädäck med små möbler och kläder på en stång, där vajar blyertsteckningar i klädnypor på en lina vid sidan av ett fladdrande rosa Hawaii-parasoll.

På asfalten utanför står en Harley-Davidson parkerad och intill den ytterligare en kompakt tvåhjuling.

Ankie Werner kommer ut från en av bodarna med ett gäng hjälmar i händerna.

– Jag måste köpa nytt batteri. Det blev väldigt tungt att trampa hem sist vi var ute, säger hon och ställer in remmarna för knattarna Lexie, Harley och Blända, som sitter fastspända mitt emot varandra i elcykelns packlåda.

På insidan av radhusets öppna entrédörr bakom dem hänger fotografier av barnen och anslag för sjukdom.

Ett rum i huset är barnens, i köket äter såväl familjen som barngruppen. Andra rum och baksidan är privat sfär.

En vanlig dag, med laddat batteri, skulle Ankie Werner ha trampat iväg med de sex barn som är inskrivna på familjedaghemmet Sagotåget och mött två andra dagbarnvårdare med deras barn på något utflyktsmål.

Tillsammans skapar de såväl verksamhet som löser semesterfrågor.

– Att ha ett nätverk med andra dagmammor är nödvändigt, säger hon, rättar till klänningen och tar några rejäla tramptag.

Den här dagen blir det bara en uppvisningstur runt vändplanen. Men barnen är genast med på noterna:

– Jag älskar att cykla!

– Tjoho!

– Wihiii!

De sträcker upp armarna i den lite tama fartvind som Ankie Werner lyckas få till i uppförsbacken.

Tidigare var hon anställd som barnskötare på en förskola.

Då var hon den som tog tag i frågor, fixade och såg till att barn och vuxna mådde bra. Stressade.

Att övergå till att driva eget – pedagogisk omsorg som det heter, bli ”dagmamma” som hon själv säger – kändes därför som ett naturligt steg.

– Nu kör vi de tider som passar. Och ibland svänger vi till och med in på McDonalds och äter lunch. Inte ofta förstås. Jag hinner med alla barn, ser dem och deras behov. Det viktigaste för mig är att ge barnen trygghet.