När industriavtalet slöts 1997 var det rationellt att låta arbetsgivare och fack inom industrin bestämma löneökningarna över hela arbetsmarknaden. 

Sverige tjänade på att mönstret med för stora löneökningar, försvagad konkurrenskraft och inflation bröts, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi.

– Men i dag sammanfaller inte industrins och samhällsekonomins intressen som tidigare. Samhällsekonomin behöver högre löneökningar än vad den internationellt konkurrensutsatta industrin vill ha.

Lars Calmfors har i flera år argumenterat för att  har att märkessättningen bör förändras, så att delar av arbetsmarknaden som behöver dra till sig mer arbetskraft – till exempel skolan och vården – kan höja lönerna snabbare än industrin.

– Men förståelsen för reformbehovet brister inom industrin, och mer på arbetsgivarsidan än den fackliga sidan. Tänkandet är väldigt låst. Jag har deltagit i den ekonomisk-politiska debatten i mer än 40 år och inte träffat på något område är så svårt att förändra som lönebildningen.

Arbetsgivarna i vården, skolan och andra delar av ekonomin som är inriktade på hemmamarknaden inser förstås att högre löner skulle minska bristen på personal.

– Men politikerna i kommuner och regioner tycker att de har mer att vinna på att hålla tillbaka lönerna än de förlorar på arbetskraftsbristen, säger Lars Calmfors. Höjda löner skapar ett tryck att höja kommunalskatterna. Så de lever hellre med arbetskraftsbristen.

Trycket för förändring av märkessättningen måste därför komma från facken, enligt Lars Calmfors.

– Två saker avgör vad som kommer att hända i den kommande avtalsrörelsen: Hur hårt facken i 6F kommer att driva kravet på förändring, och hur hårt Kommunal kommer att driva kravet på att dess medlemmar ska ha högre löneökningar än industrimärket.

Som ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet (som bildades av Svenskt Näringsliv 2015 men lades ner 2018) varnade Lars Calmfors för att spänningarna mellan sektorer med olika behov av löneökningar kan spräcka systemet där industrin sätter märket.

Varningen kvarstår.

– Det blir troligen inget totalsammanbrott nu. Men om det blir en kraftig nedgång i industrin och man där håller benhårt på att systemet inte får modifieras, så kan det bränna till snart.

– Om de vill behålla sin ledande ställning borde industriparterna ha ett egenintresse att visa lyhördhet mot andra. Men lyhördhet är väl inte teknikarbetsgivarnas mest utmärkande egenskap.