De siffror som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade i dag torsdag talar sitt tydliga språk:

Sveriges statsfinanser är urstarka.

I en normal politisk vardag skulle det betyda att den efterföljande debatten kunde handla om vad vi ska göra med dessa starka statsfinanser. Ska vi ta vänstersvängen och satsa pengarna på kommunernas och landstingens välfärd, eller gå högerns väg och genomföra skattesänkningar och privatiseringar.

Eller inte göra någonting alls och bara spara i ladorna.

Men tyvärr lever vi inte längre i en normal politisk vardag. På många alternativa hemsidor härskar i stället fablernas värld där allt krut läggs på att utmåla politiska motståndare som förrädare och där statsfinanserna sägs vara på väg mot ruin och katastrof, vara sig de visar på plus eller minus.

Tyvärr har de tre konservativa partierna M, KD och SD alltmer traskat in i denna jargong vilket försvårar en normal politisk debatt.

Att de baserar sina utspel på rena fabler verkar tyvärr inte längre spela någon roll.

Men i den verkliga världen är alltså statsfinanserna starka, vilket visades vid dagens ekonomiska genomgång av finansministern.

Statsskulden är den lägsta sedan 1977. Vi har redan nått ned till den extremlåga nivå på statsskulden som riksdagen haft som mål. Avbetalningarna på statsskulden har därför i stor politisk enighet sänkts från en procent av BNP till en tredjedels procent av BNP.

Avbetalningen kunde ha tagits bort helt vilket i ännu högre grad skulle ha gynnat Sverige men längre än så kom inte den politiska kompromissen när frågan avgjordes för två år sedan.

Det bör också nämnas att Sverigedemokraterna är det enda parti som hellre vill fortsätta betala inte bara en tredjedels procent utan en hel procent av BNP till banker och finansinstitut, hellre än att satsa på vanliga människors välfärd.

Magdalena Andersson har tidigare sagt att det fram till 2026 behövs en nivåhöjning på satsningarna på 90 miljarder kronor för att säkra välfärden. Arbetet med att få fram dessa 90 miljarder har dock blivit ordentligt manglad i en dragkamp i det politiska maktspelet.

Genom januariavtalet mellan S, MP, C och L drogs sex miljarder kronor undan från möjliga satsningar på välfärden för att i stället läggas på skattesänkningar för högavlönade. Januariavtalet säger dock samtidigt att välfärdssatsningarna i slutänden trots det ska öka med åtminstone 20 miljarder kronor under mandatperioden.

Det är ett kufiskt förhandlingsresultat mellan två motstridiga viljor som har slutat med att båda viljorna drivs parallellt.

Än värre är den M-KD-budget för 2019 som med SD-stöd drevs igenom i riksdagen före jul. Genom omfattande skattesänkningar försvinner hela 20 miljarder kronor under 2019 genom denna budget.

Trots att de tre konservativa partierna bakom budgeten, M, KD och SD, alltså ihärdigt försöker sprida myten om att statskassan befinner sig i ekonomisk kris driver de själva igenom förslag som aktivt ska plundra statskassan ännu mer.

Orsaken är naturligtvis att man hellre vill satsa den i verkligheten starka ekonomin på skattesänkningar än på välfärd.

För grundfrågan, den enda relevanta frågan utifrån det ekonomiska läget, är ju vad vi ska göra med de starka statsfinanserna.

Här råder ingen tvekan om att vi ser stora brister hos kommuner och landsting. Här kommer det nya kostnadsutjämningssystemet som Socialdemokraterna nyligen presenterade att betyda väldigt mycket.

Men det kan behövas mer.

Att Magdalena Andersson nu öppnar för riktade satsningar utöver de generella bidragen är utmärkt, men även fundamentet, de generella stöden, bör förstärkas avsevärt.

Hur är det då med den avmattning i ekonomin som alla tidningar skriver om?

Trots avmattningen har Sverige fortfarande ett mycket högt resursutnyttjande i ekonomin, det vill säga att statskassan får in en massa pengar till välfärden ändå.

Kommer denna avmattning att öka genom handelskriget mellan USA och Kina eller genom att det blir en hård Brexit utan avtal kan det få större konsekvenser. Därför var det bra att Magdalena Andersson i dag var så tydlig med att kommuner och landsting i så fall måste få ännu större satsningar för att klara välfärdsåtagandena och för att förhindra en ännu större ekonomisk nedgång.

Att de konservativa partierna i ett sådant läge i stället vill skära ned på välfärden ytterligare skulle vara extremt destruktivt för ekonomin – men väldigt förväntat i en värld baserad på alternativa hemsidor i stället för på fakta.