Magdalena Anderssons Almedalstal handlade om kärnan i arbetarrörelsen. Hur Socialdemokratins idéer har byggt det land vi har i dag och varför dessa lika mycket behövs framåt.

Talet var en grundkurs i den svenska modellen och dess grundpelare. Om hur jobben, välfärden och en rättvis fördelningspolitik hänger samman. 

Och detta tål verkligen att upprepas. För utan bra jobb och en hög sysselsättning, utan en generös och väl utbyggd välfärd och utan ett rättvist skattesystem så finns inget av det internationellt sett så jämlika Sverige kvar.

Talet behöver ses som ett almedalstal året efter en lång och svår period för partiet. Efter en valrörelse som inte gick så bra som man hoppats. Efter en rekordlång regeringsbildning, efter en historisk mittenkompromiss och efter ett EU-val som även det kunde gått bättre. 

Socialdemokraterna sitter onekligen i en knivig sits.

S är fortfarande riksdagens största parti, men avståndet till konkurrenterna minskar och huvudmotståndarna Sverigedemokraterna flåsar dem allt närmare i nacken.

Magdalena Anderssons tal handlade därför om att inge självförtroende i rörelsen. Att genom referenser till ”Palmedalen”, ”vi bygger landet” och Tage Erlander blicka bakåt till fornstora dagar och hitta tillbaka till rötterna. 

Att använda den svenska modellen som en brygga mellan gammalt och nytt känns oväntat fräscht. Och detta inger hopp.

För talet var också framåtblickande. Att jämställdhet och kvinnors rättigheter gavs ett stort utrymme liksom framtidens klimatkamp som måste vara rättvis var väldigt positivt och blev en rejäl känga till den allt mer konservativa högern.

Socialdemokraterna har två viktiga uppgifter under den här mandatperioden och detta blev också tydligt i finansministerns tal. Det handlar om att hålla fast vid januariavtalet hela linan ut och det handlar om att mobilisera fler till socialdemokratin. 

Dessa uppgifter kan verka motstridiga och på många sätt är de nog det. 

Det lär vara stört omöjligt att värva nya S-medlemmar genom att prata slopad värnskatt, utförsäljningar av hyresrätter eller höjt RUT-bidrag. Trots ett internt motstånd behöver Socialdemokraterna som regeringsparti besluta om just sådana förändringar.

Hur ska då S vara tillräckligt trovärdiga som arbetarparti och till och med öka trots att sådana försämringar?

Det viktigaste är nog att tydligt inför väljarna redogöra för skillnaderna mellan januariavtalets kompromisspolitik och den politik som partiet självt skulle vilja se. 

Att pedagogiskt separera partiets idéer och mål från regeringens kompromissinriktade uppgift.

Detta handlar i mångt och mycket om att bli mer visionär och mer ideologisk. Precis som i Magdalena Anderssons tal handlar det om att förklara varför den svenska modellen måste räddas. Varför en socialdemokratisk politik behövs just nu för att rädda jobben och välfärden. Hur allt hänger ihop om jämlikhet och frihet ska finnas kvar.

Och detta lyckades Magdalena Andersson förmedla i talet. 

Det var ett smart drag. Genom berättelsen om Socialdemokraternas framgångssaga och genom att samlas kring de principer som arbetarrörelsen alltid drivits av kan fler mobiliseras inför nästa val. 

Detta kan mycket väl fungera, men bara om balansgången mellan socialdemokratin som progressiv, kritisk röst och Socialdemokraterna som regeringsbärande januariavtalsparti kan hållas isär.