– Då efter telefonsamtalet kände jag att jag inte var i säkerhet längre, säger Roxana.

Hon är tillbaka på brottsplatsen, Ica Nära i Kumla. Mitt bland sjuvåningshöga hyresrätter i rött tegel med vita eller röda balkonger ligger butiken. I närheten: tågstationen, äldreboende, bibliotek, biograf och frisör. I samma byggnad: Studiefrämjandet och Folkets hus. Roxana sitter vid det runda bordet i personalrummet. Håret har växt sedan knivattacken och är samlat i en fläta som går precis ner över axlarna. Hon har suttit vid det vita grånade bordet många gånger tidigare. Skrattat med kollegor. Upprört sig över våldet de utsätts för. Saxar som vevas. Knytnävar som svingas. Bara för att de gör sitt jobb. Sist var det kollegan Mathias som drabbades. Han satt i kassan och skulle ta betalt när han knockades av ett slag rakt i ansiktet. Då jobbade Roxana fortfarande kvar. Det gör hon inte nu. För några månader sedan ringde nämligen en kvinna från rättspsykiatrin. Roxana minns att hon höll i mobilen, att hon hörde kvinnan och att hon själv tappade rösten och inte kunde andas. Precis som för nästan fem år sedan.

Kniven skär genom brosk

Den 23 november 2014. Söndagsmorgon. I en stängd Ica-butik räknade Roxana kassan och kollegan bakade bröd. De jobbade tyst och på rutin. Gallret till butiken var fortfarande neddraget när Roxana satte in växelkassan och kollegan gick för att brygga kaffe och plocka fram frukost. Klockan åtta öppnade Roxana butiken. En man som stått utanför och väntat gick direkt till den mittersta kassan. Först när Roxana var framme vid kassabandet kände hon igen honom. Han är lite speciell sådär. Ofta låg och tyst, men ibland uppåt. Då pratar han på om allt möjligt i sitt liv. Hon hoppades att han skulle handla snabbt och försökte tänka på annat. Som att hon skulle baka cupcakes med barnen när hon kom hem från jobbet och att det närmade sig jul. Hon låste upp cigarettskåpet. Nu stod mannen rakt framför henne. Plötsligt började han väsa. Högerhanden i rockfickan rörde sig som om han letade efter någonting. Plånboken, tänkte Roxana samtidigt som mannens ansikte förvrängdes och hans ögon mörknade. Hon såg kniven. Sedan såg hon inget mer – hon kände. Det hördes ett knaster när knivspetsen skar igenom huden och brosket. Hon kunde inte andas – luften läckte ut genom det öppna såret. Instinktivt for handen mot hålet för att täppa till. Blodet rann ner på den redan varma jobbjackan. Är det nu hon ska dö? Hon tänkte på sina barn. Tryckte på överfallslarmet. Sedan sprang hon hukande mot fikarummet. Klockan slog fyra minuter över åtta.

Äckliga, smutsiga morakniv

Blodet från knivhugget bildade två större pölar på plastgolvet i personalrummet. När ambulansens sirener hördes svimmade Roxana. Hon fördes till intensiven på universitetssjukhuset i Örebro. Halsen var torr och hon kunde inte svälja. I stället gurglade hon blod och slem. Överallt på kroppen var ingångar och slangar instuckna. Näring fick hon via en sond. På dagarna krampade kroppen av skadorna. På kvällarna spändes den av mardrömmar. Systern gav henne en dagbok. Hon skrev: ”Äckliga, smutsiga morakniv.”

Roxana längtade efter barnen, sonen och dottern.
– Jag var så glad när de kom. Att jag äntligen fick krama dem. Hålla om dem. De är ju mitt allt.

”En bit av mig dog”

Redan på sjukhuset bestämde hon sig för att överleva och bygga upp en ny Roxana. Det var nödvändigt av flera skäl. Hon hade förlorat sin spegelbild. Hugget från kniven skadade vävnader i ansiktet vilket gör att vänstra ögonlocket hänger lite och på halsen går ett 60 millimeter långt, snett ärr. Två mindre ärr syns också. Hon hade också förlorat sin egna röst. Knivhugget förlamade vänstra delen av stämbandet vilket gör att hon aldrig mer kommer kunna höja rösten eller bli av med sin heshet.
– En bit av mig dog ju där och då … för den Roxana finns ju inte … Jag är ju jag nu, fast annorlunda. Det finns en starkare Roxana i dag, som var tvungen att komma till under hela den här resan för att klara det mentala och det fysiska.

På ett sätt pågår uppbyggnaden fortfarande. I dag när Roxana lyssnar på gamla ljudinspelningar med sig själv och barnen rinner tårarna och profilbilden på sociala medier är tagen på håll.

Efter tre veckor på sjukhus fick Roxana åka hem. Första tiden var tuff. Inte bara för Roxana. Hennes man sjukskrevs. Barnen var oroliga, särskilt dottern. Kontrollfrågorna haglade: Kommer du jobba ensam? När kommer du hem? Vilken väg tar du? Ringer du när du går? I februari 2015, året efter mordförsöket, skrev Roxana i dagboken: ”Sportlov för barnen, mina älskade små, mitt allt, mina små hjärtan. De som gör livet värt att leva. Tankarna på att det inte hade kunnat vara så är skrämmande.”

Läs också: Podd: Roxana knivhöggs när hon satt i kassan

Kollegan knockas – Roxana fattar ett beslut

Varje år vid november kommer de där tankarna. Förra året extra mycket. Det var då kollegan Mathias golvades av en knytnäve rakt i tinningen när han satt i kassan och skulle ta betalt. Sedan följde två månader av lugn. Roxana fick en återbesökstid till sin sista operation efter knivskadorna. Kort därefter ringde det på hennes mobil. Det var då hon fick reda på det – mannen som knivhögg henne har beviljats flera dagars permission i Kumla kommun. Han kommer att kunna komma in på Ica närsomhelst. I Roxana väcktes minnena till liv. Mannens ögon. Handen som letar efter någonting i rockfickan. Luften som läcker. Blodet. Morakniven.
– I ambulansen på väg till sjukhuset tänkte jag att jag aldrig skulle sätta min fot på Ica igen. Sedan tänkte jag att han inte skulle få förstöra mer än han redan gjort. Att jobba kvar blev en viktig del i det. Men det är inte värt det. När beskedet om permission kom kände jag att jag inte var i säkerhet längre och att jag aldrig kommer vara det så länge jag jobbar i butik.

Hon tänkte på barnen också, på dottern som utvecklat ett säkerhetstänk för att förhindra att någonting hemskt händer. Tillsammans med familjen bestämde Roxana sig. Hon skulle säga upp sig.
– Det var ett jättetufft beslut eftersom vi på jobbet är som en familj, tajta.

Lämnar butiksjobbet

Det tog två månaders sökande. Den 1 april 2019 började Roxana jobba på ett lager. Hon lämnade ett fast jobb för en osäker visstidsanställning. Men på ett lager har allmänheten inte tillträde. Ingen okänd kan komma in. Inga äckliga moraknivar.
– Det är först nu när jag slutat som jag förstår hur mycket energi oron tagit ifrån mig.

Sedan några veckor tillbaka jobbar hon på en klädtrycksavdelning. Där tar hon ut mallar för var trycken ska sitta, trycker och packar kläderna.
– När min dotter fick veta att jag fått jobb på ett lager blev hon jätteglad. Det var en stor lättnad för henne att jag kommer att vara på en säker plats.

Roxana är orolig för att något ska hända hennes gamla kollegor. Hon är orolig för alla butiksanställda. Rånstatistiken från Brottsförebyggande rådet visar visserligen nedåtgående kurvor men varje dag anmäls minst ett rån, hot eller fysiskt våld där handelsanställda drabbas till Arbetsmiljöverket. Vad man vet. Underrapporteringen är stor. Och våldet kommer från alla håll. Anställda slås blodiga eller mordhotas när posten strular. Får skor i huvudet när en retur av använda skor inte godkänns. En rak höger när det inte finns pengar på kontokortet. De knivhuggs.
– Vi har rätt till en säker arbetsplats. Alla har det. Ingen ska behöva bli utsatt för någonting hemskt på sin arbetsplats, säger Roxana.

Fotnot: Mannen som knivhögg Roxana dömdes till rättspsykiatrisk vård för mordförsök. Kort efter reportagets pressläggning togs hans fall upp i rätten igen.

Av hänsyn till de intervjuade skriver vi bara förnamn.

Läs också: Med kompisar och livsvilja kom Roxana igen