Häromdagen slog finansminister Magdalena Andersson fast att staten behöver ytterligare 90 miljarder kronor, utöver de 20 miljarder som redan föreslagits, för att klara den offentliga välfärden de närmaste åren.

Det är i sig ingen nyhet. Att det behövs mer pengar har vi vetat länge.

Det Magdalena Andersson i stället borde ha gjort är att visa en plan för var hon ska hämta dessa 90 miljarder kronor.

För det är faktiskt inget som helst problem att få fram dessa pengar – om viljan finns. Vill hon så kan hon med lätthet till och med få fram betydligt mer.

Skulle hon ändå tveka om var hon ska söka kan hon börja med att läsa LO:s tf chefekonom Åsa-Pia Järliden Bergströms utmärkta krönika på LO-bloggen nyligen.

Järliden Bergström börjar med att föreslå att en stor del av det kommande reformutrymmet ska gå till kraftigt ökade anslag till kommunerna varje år.

Efter att årets reformutrymme på Centerns och Liberalernas initiativ främst gick till gigantiska skattesänkningar för högavlönade så är det i högsta grad rimligt att kommande reformutrymme går till att hindra förfallet av vår kommunala välfärd.

Åsa-Pia Järliden Bergström konstaterar också att skattekvoten har sjunkit under 2000-talet och ser att en del skatter kan höjas. Och här har hon alldeles rätt. En rad skatter, främst beskattningen på kapital, har utrustats med en glassfil undan normal beskattning.

Ökade kapitalinkomster står för en stor del av de senaste decenniernas kraftigt vidgade inkomstskillnader. Att kapitalinkomsterna samtidigt undanhålls från adekvat beskattning är mycket provocerande.

Men den tydligaste inkomstkällan är ändå att sluta betala av på statsskulden.

Statsskuld är det begrepp som svenska folket under Göran Persson lärde sig att hata och se som ett fullgott skäl till alla sorters statliga neddragningar. I dag är de ekonomiska förhållandena annorlunda. Vi har betalat av vår statsskuld så mycket att vi redan har nått ned till den nivå som riksdagen har bestämt som lämplig.

Denna nivå, ”skuldankaret”, är satt till 35 procent av BNP. Och där är vi nu. Vi behöver alltså inte betala av mer, enligt riksdagens eget beslut.

Men ingen tar upp frågan. Och Sverige fortsätter att betala på en statsskuld som knappt finns.

Att sluta betala av på statskulden borde alltså vara en huvudingrediens i Magdalena Andersson plan för hur de 90 miljarderna ska säkras. Bara genom att behålla statsskulden på dagens nivå och alltså varken öka eller minska den skulle ge 138 miljarder extra till välfärden under innevarande mandatperiod, enligt LO-ekonomerna.

Vi kan till och med gå ännu längre och höja bottennivån för vår statsskuld. Skulle riksdagen lyssna på den internationella ekonomkåren skulle det redan ha varit gjort. Men för våra riksdagsmän ekar fortfarande Göran Perssons varnande ord om den förhatliga svenska statskulden, trots att den knappt finns kvar.

Ska vi lägga till en post utöver LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergströms arsenal skulle det alltså vara att strunta i skuldankaret helt och hållet och gå ännu längre i statliga investeringar för att prioritera den välfärd som håller på att glida oss ur händerna.

Oavsett vilket har Magdalena Andersson de 90 miljarder som krävs och kan med lätthet få fram mer därtill. I höstbudgeten vill vi se hennes plan för just detta.