ESSÄ. För några år sedan föreslog jag för en av landets stora kulturredaktioner att jag skulle recensera musikaler åt dem.

Kulturredaktören log överseende och förklarade pedagogiskt att musikaler inte var en fråga för kultursidan.

Ville jag skriva om musikaler fick jag vända mig till nöjessidorna. 

Musikalerna hanteras lite som om de vore en teaterns schlagerfestival.

Lite underhållande för stunden, men inget att ta på allvar. 

Egentligen är det ju en obegriplig konstform.

Först står de och pratar med varandra och sedan brister karaktärerna plötsligt ut i sång?

Och så börjar de dansa. Ändå fungerar det. Vi tror på det.

Det är där det händer. När det tramsiga, lättsmälta och enkla möter vår tids stora frågor. Det är då vi inser att vi helt enkelt måste ta musikalen på allvar

Jesper Bengtsson

Musiken och koreografin blir ett sätt att snabbt ta sig från ett känsloläge till ett annat. 

Inom litteraturenbrukade deckarna ha ungefär samma ställning.

Tills genren sakta ändrade form, eller om det var läsningen av dem som gjorde det.

I dag inser alla att deckare kan vara både stor litteratur och bärare av både filosofiska och politiska resonemang. 

Men för att verkligen gripa tag på ett djupare plan måste musikalen, som andra konstformer, tala till samtiden. Annars fungerar det inte. 

När musikalen Spring Awakening hade premiär på Broadway 2006 var det som om en kulturell bomb hade briserat.

”En helt ny sorts musikal!” skrev New York Times. 

”Febriga tonåringar brister ut i ångestfyllda sånger”, skrev en annan tidning.

Publiken strömmade till. Och för första gången på länge sökte sig en ny, yngre publik till musikalscenen.

Ett par år senare skulle succén vidare ut i världen. London, Berlin – och Karlstad, som stod för den svenska premiären.

Det blev bra. Men ingen revolution. Publiken var lite avvaktande. I dag spelas den inte särskilt ofta.

Så, vad handlade uppståndelsen om i USA? Och varför fungerade det på ett helt annat sätt i vår del av världen? 

Svaret handlar om samhället runtomkring.

Spring Awakening bygger på en pjäs från 1890-talet av den tyske dramatikern Frank Wedekind.

I centrum står tolv ungdomar på väg att bli vuxna.

Det handlar om uppror mot konventionerna, kärlek, homosexualitet, illegal abort och en totalt oförstående, konservativ vuxenvärld. 

På 1890-talet var detta så kontroversiellt att pjäsen blev totalförbjuden.

I musikalversionen (av Duncan Sheik och Steven Slater) ligger låtarna, musiken, utanför handlingen.

Men för att verkligen gripa tag på ett djupare plan måste musikalen, som andra konstformer, tala till samtiden. Annars fungerar det inte

Jesper Bengtsson

När ungdomarna börjar sjunga kliver de ur sina 1890-talspersonan och blir moderna.

Popartister. Ångestfyllda, sökande tonåringar som inte förstår vuxenvärlden.

Rent konstnärligt kändes detta 2006 som något nytt. Men framgången handlade inte om estetik utan om politiskt innehåll.

2006 styrdes USA av George W. Bush. Irakkriget pågick för fullt och den kristna högern vann framgångar i de amerikanska valen.

En nymoralistisk, konservativ våg svepte över USA. Här får Obamas åtta år vid makten betraktas som en parentes.

Med Trump har USA fullföljt resan mot avgrunden till höger. Alabamas beslut i maj att helt förbjuda abort är det senaste tecknet.

2006 upplevde vi i Sverige och Europa inte högervågen på samma sätt. 

Det gör vi i dag. Angreppen på kvinnors rättigheter i Polen och Ungern, Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas framgångar.

Motståndet mot det mångkulturella och vurmen för en idealiserad svunnen nationalism. 

För de vuxna karaktärerna i Spring Awakening hade Åkessons och Bush Thors tal framstått som uppbyggliga monologer.

Det handlar om uppror mot konventionerna, kärlek, homosexualitet, illegal abort och en totalt oförstående, konservativ vuxenvärld

Jesper Bengtsson

Detta är nu inte en text som driver tesen att en snart femton år gammal musikal borde sättas upp igen. 

Min poäng är att slå ett slag för musikalen som konstform som relevant kultur och en viktig del av samhällsdebatten.

Så brukar den inte betraktas. 

Över hela landet spelar professionella, semiprofessionella eller rena amatörgrupper varje år dussintals fantastiska musikaler.

I en tid när lokalrevyerna har fått det allt svårare har musikalerna snarare stärkt sitt grepp. 

Dessutom är musikalerna i dag en viktig del av Folkrörelsesverige.

Varje år samlas tusentals aktivister för att samarbeta kring nya uppsättningar.

De lägger dagar, veckor och månader på att repetera, finslipa stämmorna, scenografin och kostymerna.

Alla som själva är eller har varit med i ett sånt projekt förstår musikalens betydelse.

De fattar att en uppsättning av Ringaren i Notre Dame inte bara handlar om 1500-talets Paris, att den säger något om vår egen tids förhållningssätt till flyktingar och etniska minoriteter.

De fattar att Cabarét inte bara speglar 1930-talets Tyskland utan också fascismen i dag.

De inser att den brittiska musikalen Allt eller inget på ytan handlar om en grupp män som bestämmer sig för att starta en strippgrupp.

Men också att den säger något om marginalisering och manlighet i en postindustriell värld. 

Det är där det händer. När det tramsiga, lättsmälta och enkla möter vår tids stora frågor. 

Det är då vi inser att vi helt enkelt måste ta musikalen på allvar. 

Och med tanke på extremhögerns framgångar över hela Europa kanske det trots allt är dags för någon att sätta upp Spring Awakening igen.