Alla som någon gång påstått att underklassens dokusåpor är sorgliga måste ha missat ”Vem bor här?”.

SVT:s inredningsserie är Sveriges mest deprimerande tv-program, alla kategorier.

I sin förklädnad till oförarglig lek är ”Vem bor här?” en trojansk häst bärande på den värsta sortens medelklassiga skitdrömmar.

Fem bostäder, fem deltagare, alla ska lista ut vem som bor var. Guidade av programledaren Malin Olssons uppsluppna stämma vallas de runt i hem efter hem, det ena präktigare än det andra.

”Nybyggt möter retro som möter mycket konst och så lite vintage och industrikänsla på det. Låter det rörigt?” kvittrar Malin, och jag tänker tvärtom.

Det låter exakt så ordnat som vi vet att inredning är när den anses fin nog att visa upp i tv.

Programmets utmaning är en grundkurs i marknadsekonomi. Jag är inte intresserad av att väga och mäta människor utefter deras likviditet

Sara Martinsson

Men det värsta med ”Vem bor här?” är inte de strama normerna för vilka designföremål som förtjänar att zoomas in av kameran, de genomgående vita, klasshomogena hemmen eller de otroliga summor pengar som måste pumpats in i alla dessa ombyggda kyrkor, skolor och vattentorn som det tydligen vimlar av över hela landet.

Det värsta är hur hela konceptet bygger på att tittaren ska döma inte bara hemmen i sig, utan även människorna.

”Vem bor här? Konstnären, stajlisten eller musikern, eller kanske modedesignern eller inredaren?” gnolar Malin Olsson, och genast har man hunnit göra en överslagsräkning i huvudet.

”Hur mycket får en konstnär låna? Antagligen mindre än en inredare, så det är nog hon som bor utanför tullarna. Modedesignerna kan ju i och för sig vara jävligt framgångsrik? Kanske är det hon som har etagevåningen”.

Programmets utmaning är en grundkurs i marknadsekonomi.

Jag är inte intresserad av att väga och mäta människor utefter deras likviditet.

Än mindre är jag nyfiken på hur exakt likadant folk har det i sina exakt likadana hem där de bor med sina exakt likadana familjer.

”Vem bor här?” är samtidens allra sämsta socialkonstruktivistiska perversioner förpackade i trivsel-tv på bästa sändningstid.

Man kan skämmas för att vara människa för mindre.