Fyra personer kom aldrig hem från sina arbeten i förra veckan. En man i 55-årsåldern dog på en verkstad i Lycksele.

En ung man avled efter att ha klämts fast i en betongfabrik i Lund och en tredje efter ett åttavåningars fall på en byggarbetsplats i Solna.

Dessutom avled även en 45-årig bergsguide från Tjeckien efter en fallolycka i Abisko.

Hittills i år har 25 personer dött på jobbet. Med den här takten ser vi ut att överstiga de mörka dödssiffrorna från rekordåret 2018 då 55 personer dog på jobbet.

Och den givna frågan är varför vi tillåter detta att ske.

Egentligen är det inte konstigt att fler dör när det är helt i sin ordning för företag att ha sämsta möjliga arbetsvillkor och anställa personal till så låg kostnad som möjligt.

Det pågår ett slags race to the bottom i svensk arbetsrätt som bara kan jämföras med förmodern tid.

Arbetare ses som delar i ett maskineri och maskineriet blir allt viktigare än delarna. Företagens hänsyn till de anställda är hela tiden underordnat vinsten.

Vart och ett av dessa dödsfall är djupt tragiskt. Varje död arbetare var en individ med drömmar och hopp och efter sig lämnas familjer, grannar, vänner och närstående.

Det handlar om att rädda liv och det handlar om människosyn. Företagens vinstmaximering kan inte fortsätta gå framför arbetarnas liv.