Genom åren har polisen stoppat allt från festivaler till konserter till rejv till graffitti.

Nu slår landets oskarpaste konstkritiker till igen, och den här gången är fotbollssupportrarna måltavlan.

Trots att jag massor av gånger rört vid en lärde jag mig vad ”OH-flagga” betyder så sent som häromdagen.

Uttrycket beskriver den sortens stora tygstycken som används i tifon på idrottsarenor.

Från andra sidan, eller framför tv-rutan, ser de balla ut när de skänker färg och rörelse till den annars så påfallande gråa svenska sportmiljön.

Nu har alltså dessa OH-flaggor blivit föremål för debatt, sedan polisen i region norr meddelat att de kommer vara förbjudna under GIF Sundsvalls hemmamatcher.

Tygen beskrivs som ”brottsverktyg”, tillämpade i syfte att dölja maskering eller införsel av otillåtna prylar (läs: bengaler).

Förbudet är givetvis trams. Ordningsmakten har en inte särskilt stolt historia av att vilja stoppa i princip allt som är kul.

I en genomkommersialiserad internationell idrottsindustri där publiken allt mer formas till passiva konsumenter av tv-abonnemang och spelerbjudanden är den svenska läktarkulturen ett av få områden där fansen fortfarande äger evenemangen tillsammans med arrangörerna

Sara Martinsson

Så sent som i höstas meddelade man till exempel att Emmabodafestivalen inte beviljats tillstånd för 2019 eftersom arrangemanget blivit ”en drogliberal mötesplats”.

Det decennielånga kriget mot rejvscenen har trappats upp – genom att lansera en särskild busstyrka som ska åka runt i skogarna runt Stockholm i sommar och suga upp technokids.

I brist på verktyg för att utföra uppdraget (det vill säga: hantera riktiga problem) gör man i stället utfall mot kulturen.

Kanske för att synas, kanske för att åtminstone känna att man gör något alls.

Och precis som alltid när polisen tidigare tagit på sig rollen som konstkritiker får förbudet mot OH-flaggorna bara värdelösa konsekvenser.

Den svenska tifokulturen står för medskapande och kreativitet.

Att bevara och stödja den är nödvändigt, faktiskt ur ren demokratisynpunkt.

I en genomkommersialiserad internationell idrottsindustri där publiken allt mer formas till passiva konsumenter av tv-abonnemang och spelerbjudanden är den svenska läktarkulturen ett av få områden där fansen fortfarande äger evenemangen tillsammans med arrangörerna.

Att polisen väljer att slå mot just den är ytterligare ett steg i en mycket dålig riktning.