I söndags publicerade Expressen en krönika signerad av kulturchef Karin Olsson med utgång i diskussionen kring det senaste årets uthängningar av offentliga män på sociala medier.

Olssons krönika landar i att traditionell media tagit intryck av dessa. Först drogs de med under vintern 2017 och våren 2018.

Efter fällningarna hos pressombudsmannen idkar mediehusen i dag en mer försiktig hållning. ”Men vem bryr sig?” frågar sig Olsson.

Bara några dagar senare återpublicerar Expressen Kultur en Facebookstatus.

Ett starkt vittnesmål om en man som blåst en kvinna.

Stulit hennes arbete. Osynliggjort henne. Tagit ifrån henne sin historia.

Och alla har rätt till sin historia. Saken är bara att Facebookstatusen var anonymiserad.

Expressen har valt att lägga till mannens namn i texten. Och visst. Det gör en redan stark berättelse än starkare.

Här har vi i medierna ett ansvar. Vi måste vara de som förhåller oss reflexivt till det som händer på nätet

Johannes Klenell

Problemet är bara att hur sann berättelsen än är så är det en persons sanning i en arbetskonflikt.

Vad mannen i frågas perspektiv är verkar Expressen inte brytt sig om att ta reda på.

I mänskliga relationer som skär sig är sanningen sällan enkel.

Jag skulle kunna peka på ett tiotal kulturarbetare jag arbetat med och berätta om liknande kränkningar, osynliggörande och stöld av mitt arbete.

Problemet är bara att jag faktiskt inte ens vet själv i flera av fallen om personen jag i så fall anklagar inte skulle kunna säga exakt samma sak om mig.

Detta tar inte ifrån någon sanningen i sin berättelse och upplevelse.

Det gör bara Expressens val att addera namnet på den utpekade mannen till ett av de märkligaste under det senaste året.

Facebook är känslodrivet. Och våra starkaste känslor är kopplade till varningssignaler.

Sociologen Will Davies beskriver vår relation till sociala medier som ett ständigt krigstillstånd där vår hjärna utsätts för varningssignal på varningssignal.

I mänskliga relationer som skär sig är sanningen sällan enkel

Johannes Klenell

Vi svarar på varje hotbild intuitivt. Tar in den information som behövs för att snabbt agera. Varnar andra.

Det gör Facebook och Twitter till några av de kraftigaste mobiliseringsverktygen i mänsklighetens historia. Däremot gör det oss inte speciellt nyanserade.

Här har vi i medierna ett ansvar. Vi måste vara de som förhåller oss reflexivt till det som händer på nätet. Inte de som ger vika för det.

Fundera över det vi läser. Söka nyanserna. Precis som när vi granskar vilken konflikt som helst.

Karin Olsson är långtifrån den enda med redaktionellt ansvar som frågar sig hur vi ska förhålla oss till sociala medier.

För mig är svaret enkelt – vi måste försöka vara bättre.