RECENSION. Miljonprogramslägenhetens svampiga korkmattor och avflagnade tapeter.

Bensodiazepin-tabletterna i det låsta skafferiet. Redan på de första sidorna rivs de artiga och ordnade kulisserna, draperiet dras undan.

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Eric Rosén är en självbiografisk framställning om hur det är att vara barn till en pappa som är alkohol- och narkotikaberoende.

Om de kompromisslösa villkoren som präglar oss hela livet, mejslar ut tillvaron på ett sätt vi aldrig riktigt kan fly undan.

Papporna är alkoholister och jobbar på järnverken, mammorna röker för mycket och är dagmammor.

Berättelsens Eskilstuna rymmer ledtrådar till åttio- och nittiotalets Sverige under radikal omvandling.

Från styrkan i arbetarklassens kollektiv, som organiserades och organiserade samhället.

Till decennier av växande klyftor som ställt människor med gemensamma intressen – inrikes- som utrikesfödda – mot varandra.

Och i bakgrunden: det där svajiga självförtroendet.

Nu, när boken släpps, har det gått tio år sedan pappan gick bort, tjugo år sedan han dömdes till åtta års fängelse för mord.

Avståndet tycks få författarens blick att klarna. Först nu kan han sortera de trasiga glasbitarna till ett slags helhet.

Skildringen pendlar mellan normalitet och mörker. Ofta gör det ont att läsa, svider liksom till.

Den ännu inte tonårige huvudpersonen gör sitt bästa för att krampaktigt hålla ihop dagarna. När mamman så småningom drabbas av en depression är det som om allt går sönder.

Egentligen är det inte så komplicerat: det handlar om klassamhället. Om hur det bränner fast klassmärket när vi föds, skiktar och sorterar efter sociala och ekonomiska villkor

Daniel Mathisen

Men skildringen rymmer också värme. Medmänniskorna som försöker hålla ihop, jonglera vardagen.

Pappan som älskar, mamman som försöker. Författaren närmar sig minnena med varsam penna, med ett språk som tecknar i blyerts snarare än bläck.

Det gör att berättelsen får till en lika svåråtkomlig som eftertraktad magi.

Bokens största styrka är att linjerna dras ut till helheter.

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort är nämligen inte bara en kronologi över människoöden, den är lika mycket ett strålkastarljus mot glipan mellan det gemensamma och det privata.

Avklippta samhällen i folkhemmets Sverige, där det spelar roll på vilken sida om vägskyltarna man bor.

Det mörka och ofattbara blir till fond för en berättelse om så mycket mer.

Om makt. Om att få höra till. Och om att tillåta sig att älska också den som är bräcklig och gör fel.

Boken gör upp med de oinfriade löftena. Kräver svar och förklaringar från familj och omgivning – men också från samhället.

I en intervju om boken förklarar Eric Rosén att om han någon gång blir förälder ska barnen inte behöva mötas av ett tomt kylskåp, vara rädda för att bli fattiga eller vräkta.

Många ur arbetarklassen kan känna igen sig i den där isande skräcken för att tumla ned på klasstegen.

”Jag trodde att jag gjorde en klassresa. Jag tänkte att jag blev en del av något annat, redan då. Det var ingen ihållande känsla, den försvann så fort jag insåg att ingenting förändrats, att min självbild var densamma och att jag fortfarande upplevde samma underläge i relation till en del av dem som börjat i min klass, medelklassungarna”, skriver författaren.

Och: ”Jag trodde att jag redan hade genomfört klassresan och det blev jag snabbt blåst på.”

Vi ser det omkring oss, vare sig det är på vår barndoms platser eller här och nu.

Tunnelbanan i Stockholm, grusvägarna i bruksorterna. Platserna, människorna och villkoren som färgar och formar.

Från styrkan i arbetarklassens kollektiv, som organiserades och organiserade samhället. Till decennier av växande klyftor som ställt människor med gemensamma intressen – inrikes- som utrikesfödda – mot varandra

Daniel Mathisen

Det är svårt att inte ryckas med, dra paralleller till det egna.

Min egen biologiska pappa, långt uppe i Nordnorges fjordar, som jag inte träffat sedan tolvårsåldern.

Hur fragmenten ur barn- och ungdomen ristar in livets konturer. Präglar oss hela livet.

Egentligen är det inte så komplicerat: det handlar om klassamhället.

Om hur det bränner fast klassmärket när vi föds, skiktar och sorterar efter sociala och ekonomiska villkor.

I slutändan krävs det så lite för att tillvaron ska kastas om ändå och tryggheten ryckas undan.

Jag trodde att jag gjorde en klassresa. Jag tänkte att jag blev en del av något annat, redan då. Det var ingen ihållande känsla, den försvann så fort jag insåg att ingenting förändrats, att min självbild var densamma och att jag fortfarande upplevde samma underläge i relation till en del av dem som börjat i min klass, medelklassungarna

Eric Rosén i boken Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort

Eric Roséns bok är en erinran om att aldrig låta det egna avgöra hur vi ser på andra.

Om ödmjukhet inför såväl uppväxtvillkor som den där huggande känslan, djupt inne i magen, när pengarna inte räcker till.

Tankarna går till Anneli Jordahls fina intervjubok Klass – är du fin nog?, om hur svårt det är att komma undan klasstillhörigheten.

Som hon skriver: ”Alla har en klasstillhörighet. Vi kan förtränga den, eller prata om den. Hur vi än gör kommer vi inte undan.”

Just så.

I slutändan hänger det lilla och det stora ihop. Pillerburkarna och klassrädslan, självhatet och besvikelsen över det gemensammas reträtt blir till skärvor över hela samhällets motsättningar.

Men det är också en uppmaning om att se förbi dimridåerna, kräva svar där den verkliga makten finns.

Och, i bästa fall, förverkliga en mänsklig längtan efter sammanhang.

Ny bok

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort
Eric Rosén

Natur & Kultur