Brevbäraren James Street i New Malden hälsar på hos Joyce Unwin, 90 år. Han ställer fem frågor och knappar in svaren i en dosa. Svaren skickas sedan vidare till kommunkontoret i Kingston.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

”Good morning Mrs Irwin”.

”Unwin!”.

”I’m sorry. Jag läste fel. Visst är du med i projektet Feet on the street?”.

”Javisst”.

”Hur har din hälsa varit den här veckan?”.

Joyce Unwin svarar att hon känner sig bättre och får nästa fråga av brevbäraren James Street.

”Sammantaget, hur lycklig har du känt dig den senaste veckan?”. ”Har du haft svårigheter att delta i sociala aktiviteter?”.

James Street betar av sina frågor, rundar av och Mrs Unwin undrar när han ska komma nästa gång. På onsdag.

”Allright, see you later!”.

I New Malden, en förort i sydvästra London, minglar representanter från kommunkontoret, från välgörenhetsorganisationen Staywell, från Royal Mail och från organisationen Call & check.

Ett brasilianskt tv-team och en arabisktalande tv-reporter är också här. Och jag, som är här för Arbetet.

Tummen upp från Joyce Unwin, som gärna ser att brevbäraren fortsätter att kontrollera hennes mående och småprata regelbundet.

Vi journalister, som huttrar utanför Joyce Unwins beige hus med vit dörr, är nyfikna på försöket som innebär att rutinerade brevbärare under sina rundor även ställer fem kontrollfrågor till äldre personer.

Den rufsige James Street har en dosa i handen, den ser ut som en stor smartphone och svaren från Joyce Unwin går direkt till kommunkontoret, Kingston Council.

Det är en snabb hälsokontroll, men det är också ett sätt att upptäcka om en äldre person behöver hjälp med vardagssaker som att handla eller fixa ärenden. Samtidigt är tanken att både myndigheter och frivilligorganisationer ska få reda på om någon är ensam och därför skulle må bra av sociala aktiviteter.

Feet on the street-projektet leds och finansieras av the Home Office, inrikesministeriet, som använder sig av Royal Mail, det brittiska postföretaget som kan besöka mer än 30 mijoner bostäder, sex dagar i veckan.

En del har ingen att prata med. Nu kan du ju inte ens prata med någon när du handlar, det är bara självbetjäningskassor överallt. Feet on the street gör att jag som brevbärare kan bete mig som jag gjorde i början: jag småpratade med alla jag träffade

James Street

Trettioåttaåringen James Street är brevbärare på Royal Mail i New Malden sedan sjutton år tillbaka och fackligt aktiv sedan nästan lika länge.

Här i trakten spelar Chelseas damfotbollslag sina hemmamatcher och några kilometer bort finns Englands tennis-Mecka, Wimbledon.

Temuggen som James Street fyller på då och då på kontoret, innan han beger sig till Mrs Unwin, är stor som en hink.

En hyfsat liten hink, men ändå – en hink. Då och då ursäktar han sig för att han hör så dåligt.

Han har lock för ena örat sedan flera dagar tillbaka och börjar ledsna på det. Den före detta fotbollsspelaren jobbar också som fysioterapeut åt ett lokalt amatörlag, men han håller på Millwall.

Satsningen på Feet on the street har skapat fler arbetstillfällen, något som James Street uppskatter. ”Vi hoppas på en fortsättning. Frågan är bara hur det ska finansieras. Projektet tar slut kring påsk och sen är det ingen som vet hur det blir”.

På grund av uppståndelsen kring honom och hans besök hos Mrs Joyce Unwin får kollegor rycka in för att ta hans distrikt.

Så det enda han gör utanför postkontoret i dag är att ställa de där frågorna till henne och posera för fotograferna. Om och om igen.

Han poängterar att både han och facket, CWU (Communication Workers Union), uppskattar satsningen, inte minst för att den har skapat fler arbetstillfällen.

– Vi hoppas på en fortsättning. Frågan är bara hur det ska finansieras. Projektet tar slut kring påsk och sen är det ingen som vet hur det blir, säger James Street.

Joyce Unwin, som står i centrum för uppmärksamheten på den annars så stillsamma gatan The Crescent, är 90 år och en av de äldre människor som tackat ja till att vara med i försöksprojektet Feet on the street.

På ön Jersey, där det hela började 2012, är satsningen numera permanent.

Efter samtalet med James Street, brevbäraren med det så passande namnet, sitter hon inne i sitt murriga och mysiga vardagsrum.

Ytterskorna är på och mina händer är så kalla att hon utbrister i ett utdraget ”ooooh” när vi skakar hand.

Precis som under det korta samtalet med brevbäraren James konstaterar hon att hon mår bättre nu, men att hon var risig för några dagar sedan och tillägger med ett snett leende att hon hade en ”funny tummy”, att magen var i uppror.

Hon berättar om hur hon blev rånad för två år sedan, av en man som renoverat hennes hus och plötsligt krävde mer pengar än vad de kommit överens om.

Medieintresset är stort för projektet där brevbärare ska hjälpa till att lindra ensamhet. När Arbetet träffar James Street är det tillsammans med representanter för andra medier.

Hon var så rädd att hon skakade i tre dagar efteråt, men skrattar till när hon beskriver att sex poliser gömde sig i hennes hus när mannen kom tillbaka för att få mer pengar.

Fallet lades ner på grund av bristande bevisning men hon har inte sett röken av mannen igen.

Pratglad är hon, Joyce Unwin. Det är som om allt måste ut. Visst har hon vänner, men hon tycker om att prata, tycker om att träffa nya människor.

– Visst kan detta vara ett bra sätt att tackla ensamheten i samhället. Själv är jag ensam på kvällarna. Jag hatar verkligen att sitta ensam här då. Jag har ingen egen familj förutom syskonbarn. Jag har att göra fram till fyra på eftermiddagarna. Det är när jag sätter mig ner på kvällarna som jag blir lite ledsen, lite dyster, säger Joyce Unwin som också hoppas på en fortsättning på projektet.

Som James Street ser det har han och andra brevbärare egentligen alltid gjort det som Feet on the street gör.

Skillnaden är bara att den moderna teknologin gör att samtalen blir en del av något större.

– Det är inte många som får mjölk av mjölkbudet längre, men de flesta får fortfarande något brev varje vecka. Jag tror att våra besök gör att deras självkänsla höjs. De känner att någon bryr sig, menar James Street och fortsätter.

Jim Conning är på besök på det lilla kontoret i New Malden. Han är Royal Mails talesperson för Feet on the street-projektet.

– En del har ingen att prata med. Nu kan du ju inte ens prata med någon när du handlar, det är bara självbetjäningskassor överallt. Feet on the street gör att jag som brevbärare kan bete mig som jag gjorde i början: jag småpratade med alla jag träffade. Nu är det så bråttom, allt det vi gör i vanliga fall klockas, arbetsgivaren vet var du är och du måste vidare. Snabbt. Med det här projektet är det godkänt att ta sig tid. Det blir mer avslappnat. Vänligare, konstaterar James Street.

En gång i veckan går Joyce Unwin till ett servicehus i närheten.

Där får hon hjälp med stort som smått. Därifrån kommer också en kvinna som besöker Joyce regelbundet.

Själv är jag ensam på kvällarna. Jag hatar verkligen att sitta ensam här då. Jag har ingen egen familj förutom syskonbarn

Joyce Unwin

– Jag kan ju röra mig och sköta mig själv. Jag tvättar, stryker och lagar mat. Många andra däremot skulle nog behöva mer hjälp än de får i dag och den här kontakten med samhället genom brevbärarna kan nog göra att de får den hjälpen.

Den välklädde skotten Jim Conning är Royal Mails talesperson för Feet on the street.

Han förklarar att samhället måste ta hand om de äldre och de ensamma, att ensamhet leder till både sjukdomar, mental ohälsa och i slutändan till allt större kostnader för samhället.

Så visst behövs det krafttag för att lösa det växande problemet.

Men, och det är ett stort men, vem ska betala för den här sortens satsningar?

– Nu ska Feet on the street utvärderas och det kommer bara att bli en fortsättning om det är tydligt att medborgarna tjänar på detta. Vi är ett vanligt aktiebolag numera och huvudverksamheten är trots allt att leverera brev och paket säger Jim Conning.

Feet on the street: Frågor som brevbärarna ska ställa till de äldre

  1. Hur mår du den här veckan? Är det bättre, samma eller sämre än förra gången jag var här?
  2. Hur lycklig känner du dig den här veckan, på en skala från noll till tio? Noll innebär inte alls lycklig och tio står för fullständigt lycklig.
  3. Har du haft några problem att delta i sociala aktiviteter? Ja eller nej.
  4. Stör någon dig på något sätt? Ja eller nej.
  5. Skulle det vara bra för dig att få prata med någon från kommunens hälsoteam?

Svaren knappas in i en bärbar dosa och går till kommunkontoret där svaren snabbt behandlas och där rätt myndigheter kopplas in vid behov. 

Projektet

  • Äldre över 65 år utgör ungefär 18 procent av befolkningen i landet.
  • Projektet Feet on the street riktar sig till äldre som lever ensamma och har testats i New Malden i London, i storstaden Liverpool och den lilla orten Whitney.
  • I Kingston, kommunen där New Malden ingår, är 24 000 av invånarna över 65 år. Cirka 2 400 av dem
    lever ensamma. De närmaste tio åren väntas andelen äldre över 65 år öka kraftigt i kommunen.
  • Projektet avslutas kring påsk och ska sedan utvärderas. Om det fortsätter måste frågan om finansiering lösas.

Ensamhetsminister – en ny post i regeringen

  • I januari förra året blev Tracey Crouch Storbritanniens första ensamhetsminister. Hon slutade i november och ersattes av Mims Davies.
  • Ofrivillig ensamhet ses av premiärminister Theresa May som ”en av de allra största utmaningarna för folkhälsan i vår tid”, och pekas ut som lika farlig för hälsan som rökning.
  • Hösten 2018 lanserade regeringen en strategi för att tackla ensamheten, A connected society. Där föreslås en mängd åtgärder som både myndigheter och civilsamhälle ska vidta för att minska ensamheten i samhället. Feet on the street är ett av delprojekten i strategin.
  • Initiativet till regeringens kamp mot ensamheten togs från början av Jo Cox, parlamentsledamoten som mördades 2016. En av hennes hjärtefrågor var att de styrande skulle börja göra något åt vad hon kallade den dolda ensamhetskrisen i landet.
  • Den skotska delstaten har tagit fram en egen strategi mot ensamhet, kallad A connected Scotland.