Liberalerna hyllar av tradition den individuella friheten.

För två högt uppsatta liberala politiker innebär individens frihet uppenbart att berika sig själva på skattebetalarnas bekostnad.

Att de vägrar lyssna på sin egen partiledning och sluta med de turer som i de flesta medborgares ögon ses som moraliskt förkastligt är dubbelt beklagligt.

Kanske ser de denna vägran som en rättmätig frihet som de som privilegierade individer kan unna sig i motsats till arbetarklassens kollektivistiska tänkande.

Det skulle i så fall förklara varför den liberala och den socialdemokratiska idévärlden har så svårt att passa ihop, trots uppenbara likheter i synen på människovärde och mänskliga rättigheter.

Naturligtvis bör de båda liberala toppolitikerna Cecilia Wikström och Emma Carlsson Löfdahl antingen sluta med myglet eller avgå.

Att ha kvar politiker som utnyttjar sin folkvalda ställning till att berika sig själva på skattebetalarnas bekostnad är ingenting vi behöver i svensk politik.

Demokratin är tillräckligt utsatt och svår att försvara utan att vi ska ha skandaler som ytterligare spär på politikerföraktet.

Riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl har hyrt en våning av sin man till ockerpris på riksdagens, dvs skattebetalarnas, bekostnad.

Syftet har naturligtvis varit att pumpa ut så mycket som möjligt i bidrag av riksdagen.

Det är alltså ett uppenbart bidragsfusk och kommer att förbli ett uppenbart bidragsfusk, vare sig riksdagens regler gör det straffbart eller inte, eftersom syftet med riksdagens bidrag är att täcka riksdagenledamöternas boendekostnader, inte att göra dem rika.

Ändå vägrar Emma Carlsson Löfdahl (L) inse allvaret. Först vägrade hon hörsamma sin egen partilednings krav på ändring. Därefter meddelade hon att hon tar en time-out i riksdagsarbetet, vilket ger henne full betalning utan att behöva arbeta.

Cecilia Wikström (L), å sin sida, har vid sidan om sitt arbete som EU-parlamentariker utfört tjänster för olika privata företag genom att uppbära styrelseposter som har givit henne 70 000 kronor i extra inkomster varje månad.

Men upplägget att vara en medlem av EU:s inre krets av folkvalda representanter och samtidigt ta uppdrag för en rad företag bäddar för korruption.

Också Cecilia Wikström vägrar följa partiledningens uppmaning och avsluta sina sidoinkomster från företag som vill ha inflytande. Detta trots att hon själv medger att det finns risk för lojalitetskollisioner.

Det vill säga att hon i sin roll som politiker kan fatta beslut som gynnar de företag som betalar henne.

Vad som är lagligt eller inte är i de båda fallen oklart.

Det kan dock knappast ha undgått liberalerna att det för väljarna framstår som att en liberal är insyltad i bidragsfusk och en annan är insyltad i korruption. Och att båda vägrar ändra sig.

Visst har vi sett denna uppenbara arrogansen mot vanliga medborgare även i andra partier och på andra ställen i samhället, när eliten anser sig stå över lagar och regler som gäller för alla andra.

Det senaste exemplet är Maria Wetterstrands (MP) styrelsepost och köp av aktier i ett företag som skulle kunna påverkas av den utredning hon samtidigt ledde.

Det är en uppenbar jävssituation som hon själv måste ha varit medveten om, även om hon nu påstår annat.

Vi har sett det i riksrevisionen för några år sedan när Riksrevisorerna körde över varje uns av regelverk vid tjänstetillsättningar för att kunna gynna sina egna kompisar i eliten.

Vi såg det i Transportstyrelsen där generaldirektören ansåg sig vara en så märkvärdig person att svensk lag inte gällde henne, när hon gav order om omfattande lagbrott som senare skulle uppdagas hota rikets säkerhet.

Men detta att inte inse hur det uppfattas? Eller helt strunta i det? Är det den liberala idétraditionen?

Individens frihet? Eller bara unken girighet.

Troligen är girighet det mest korrekta svaret. Men om Liberalerna inte vill låta de två liberalernas girighet färga partiet måste de agera.

Se till att Cecilia Wikström och Emma Carlsson Löfdahl ändrar sig eller att de försvinner från den politiska arenan.

Efter helgens riksmöte för Liberalerna är det uppenbart att partiet har en lång sträcka framför sig för att återta sin roll i svensk politik.

Traditionellt har den rollen varit att stå upp för en grundtrygghet för alla medborgare och därutöver bygga ett civilsamhälle baserat på respekt för individen.

Det kallas socialliberalism och torde vara den enda vägen framåt för de krisande Liberalerna.

Att därutöver handskas med giriga skandaler i de egna leden gynnar knappast denna utveckling.